IB och depression funkar inte

Jag kan inte fatta att mer än 3 år har gått sedan jag sist uppdaterade bloggen. Alltför mycket har hänt, och alltför få av dessa saker är positiva. Vart ska jag börja?

Jag börjar med mina år på International Baccalaureate.

Jag vill varna känsliga läsare för det som följer. Det jag har att berätta är inte vackert, och inte alltid logiskt. Jag  är inte stolt över det jag tänkt och gjort de senaste åren. 

Efter Styvfars bortgång gick allt söderut. Jag sjönk snabbt ned i en handlingsförlamande depression, vilket resulterade i minnesluckor mitt på ljusa dagen, en iskall likgiltighet, och brist av motivation. Världen tycktes stå still, samtidigt som den rörde sig mycket snabbare än jag var van vid. Timmar kändes som minuter, men en dag kändes om en vecka. Jag var konstant utmattad och tillslut minns jag att jag började överväga om livet verkligen var värt att leva, och den konstanta pressen från skolan gjorde inte saken bättre.

Jag minns mycket väl första gången jag själv började märka av det. Det hade gått ungefär ett halvår, give or take a few months, när jag började märka av att jag hade svårt att faktiskt lyssna och fokusera, inte bara på lektioner utan också under konversationer med vännerna. Jag kunde börja lyssna på lärarens undervisning, bli lite distraherad av något så simpelt som ett veck i en gardin, hinna tänka en halv tanke innan jag dras tillbaka till verkligheten av att mina klasskompisar reser sig upp. Lektionen som precis börjat, är över. Två timmar har gått under det korta ögonblick jag tittat bort.

Något annat som bidrog till att jag själv märkte av mitt försämrade mentala tillstånd var att jag inte längre spelade varken på mitt piano, eller mina tv-spel. Jag försökte tvinga mig själv att fortsätta, för jag visste ju att det var vad jag alltid älskat att göra. Dessvärre gjorde det bara saken värre, då mitt totala ointresse bara förvärrade den snabbt växande desperation jag börjat känna efter mitt "uppvaknande."

Allteftersom situationen blev värre - betygen försämrades, desperationen växte, den bristande förmågan att fokusera, ointresset för aktiviteter jag älskar - gjorde jag det enda jag visste kunde dämpa ångesten: jag blev likgiltig. Jag minns väl hur jag under den här perioden kunde undra vem jag själv var, undra hur jag blivit en främling för mig själv, och om något av det jag upplevde var på riktigt. Där fanns dagar då jag var övertygad om att allt bara var en dröm, dagar då kroppen gick på autopilot och allt jag kunde göra var att se på när någon annan levde mitt liv. Detta har varit svårt att arbeta bort, och jag tvivlar på att  jag någonsin kommer bli mitt gamla jag. Detta är något jag kommer få leva med i många år till, om inte hela livet.

En annan fantastisk gåva jag blivit skänkt av hela den här upplevelsen är migrän. Stress och/eller för många undantryckta känslor orsakar numera knivvass huvudvärk och ljus- och ljudkänslighet. Flera gånger fick jag dra mig undan för att ligga på ett av skolans badrumsgolv, och där låg jag och vred mig i smärta tills det antingen gick över eller jag tuppade av. Olyckligtvis var det sistnämnda det vanligaste resultatet, och det tog månader innan jag vågade berätta om anfallen. Varför kan jag inte svara på, annat än att människor har en tendens att agera oförnuftigt när de befinner sig under stor press.

Jag besökte en psykolog ungefär ett år efter Styvfars död. Pressen från skolan och den halvt kvävda ångesten i samband med likgiltigheten blev till slut för mycket. Ingen visste att jag gick, inte ens mina närmsta vänner. Jag skämdes. Inte nog med att jag inte kunde hantera förlusten av allt jag hållit kärt (min fadersfigur, mitt hem, min trygghet - mig själv), jag behövde också söka hjälp för det. Nu i efterhand inser jag mitt misstag. Jag borde pratat med någon tidigare, någon som stod mig nära. Det är allt lätt att vara efterklok ibland, inte sant?

Jag fick beskedet jag redan visste om: depression. Med mina misstankar bekräftade, kändes saker och ting både lättare och svårare. Till en början var jag lättad - kanske var jag inte helt hjärnskadad, kanske hade inte all IQ flugit ut genom fönstret. Kanske fanns det hopp. Dessvärre läste jag också IB Psychology och blev snart informerad att nej, jag kommer aldrig bli helt "återställd." Hade det inte varit för min fantastiska psykologilärare hade jag nog gett upp right there and then. Hennes lektioner och fantastiska personlighet hjälpte mig mer än hon någonsin kommer veta, då hon på något magiskt sätt lyckades väcka mitt intresse för några av delarna i psykologin. Sure, jag var aldrig särskilt duktig på något av det vi höll på med, men för mig var det inte det som spelade störst roll. Jag kunde äntligen känna intresse, efter mer än ett år av tomhet. Jag var på bättringsvägen.

Dessvärre var det inte så enkelt. Som tidigare nämnt gjorde skolan situationen värre på många sätt. Jag har alltid känt ett tvång att nå högsta betyg, att vara en av de bästa, att inte göra någon besviken. Detta fanns på något vis kvar, och samma tvång motstred tappert depressionens motvilja att tillåta motivation. Resultatet var inte vackert.

När Extended Essay skulle skrivas, lyckades bristen av motivation i samband med ångesten övertala mig att låta det vara, att motivationen kommer komma av sig självt om jag bara gav den tid. Så jag väntade. Och väntade. Innan jag visste ordet av var det oktober och jag hade knappt börjat. Ångesten växte, men jag gjorde fortfarande ingenting. November kom och närmade sig snabbt sitt slut. Tvångstankarna vaknade till liv med full styrka, viskade att om inte uppsatsen får toppbetyg är du inte värd någonting och om du inte hinner färdigt innan den 12:e december kan du lika gärna dö. Och jag lyssnade. När december kom jobbade jag fortare och hårdare än jag gjort de senaste två åren sammanlagt. Jag sov knappt, åt knappt, och varje dag förberedde jag mig för det värsta: det oundvikliga straffet som väntade om jag skulle misslyckas.

That's right, jag planerade dussintals sätt att dö, varje dag. Jag ville dö snabbt och smärtfritt, men jag ville inte heller att min familj skulle uppleva traumat att hitta min kropp. Vart skulle jag ta vägen? Hur skulle jag gå tillväga? När var rätt tillfälle? Skulle jag säga farväl? Vid det här laget var det inte talan på om jag skulle ta livet av mig, utan när.

Jag vill påpeka att jag inte skriver det här för att jag söker konfirmation eller sympati, utan mest för att få det ur mig och förhoppningsvis kunna gå vidare med mitt liv. Jag har aldrig berättat hela sanningen för någon - inte min familj, mina vänner, eller någon annan för den delen. Det har gått tre år. Det är nu eller aldrig.

I alla fall, jag hann lämna in min Extended Essay i tid (och senare fick jag reda på att jag fick B i slutbetyg, så jag är ganska imponerad av mig själv!) och kunde äntligen andas. Dessvärre väntade snart Final Exams, och med alla minnesluckor de senaste åren hade jag anledning att frukta det som väntade. Än en gång började självmordstankarna, och för varje vecka som gick blev det bara värre.

Till slut bestämde jag mig att det var dags, och jag väntade på att helgen skulle komma så att det skulle dröja innan någon upptäckte att jag saknades. Så när det bara var några få dagar kvar berättade jag tillslut för en vän om min depression, i hopp om att hon i sin tur skulle förstå, och kanske till och med förklara för mina andra vänner när allt var över. Att berätta något jag burit på så länge var inte lätt, och jag minns hur rösten gav efter vid mer än ett tillfälle. Minns hur jag inte vågade se henne i ögonen, hur jag försökte låta nonchalant, som om jag inte alls hade en baktanke med det hela. Som om det här inte var mitt farväl.

Jag minns inte längre vad hon sade, men vad det än var så var det tillräckligt för att ge mig tillräckligt mycket skuldkänslor för att skjuta upp det jag nu betraktade som oundvikligt. Vad är en till vecka, när allt kommer omkring?

Om du läser det här, så vill jag tacka dig. Tack för att du lyssnade. Tack för att du var villig att slösa din dyrbara tid på någon som inte ens var medveten om hälften av konversationerna vi förde.

Tack.



Till slut kom Final Exams, and I was a mess. Jag var inte beredd, jag hade inte väntat mig att leva så här länge. Visserligen hade två av mina vänner hjälpt mig plugga, och utan dem tvivlar jag på att jag skulle klarat psykologin, kemin, och historian. Klarade mig gjorde jag dock, eller rättare sagt, jag skulle klarat mig om det inte vore för en liten detalj: standard level-ämnena behöver minst 9 poäng sammanlagt. Jag fick 8.

Så, trots att jag inte misslyckades på en enda exam, och i slutändan fick mer än de 24 poäng som var nödvändiga för att få ett diplom, var jag nu tvungen att vänta i ett år för att göra retakes 2016. Fantastiskt.

Ett år gick, och det året har varit ett av de mest fantastiska år jag kan minnas, but that's a story for another time.

Upp och ner, ner och upp

Det här kommer vara lite smått deprimerande, så jag ber om ursäkt redan nu.

Saker och ting har förändrats sedan jag sist använde bloggen, och all förändring är inte positiv.
Den 20:e Februari, på min födelsedag, fick vi reda på att Styvfar än en gång fått cancer. Förra gången klarade han sig, men inte den här gången. Han avled den 22:a April, bara två månader efter att man upptäckt cancern.
Det gick så fort att ingen av oss i familjen vet hur vi ska reagera. Vi försöker allihop acceptera, glömma, eller kanske till och med förtränga hans död. Det syns inte på utsidan, men vi har allihop tagit hans död hårt.
Jag kan inte precis tala för de andra, men jag har själv märkt att jag förändrats. Mina betyg blir bara sämre, jag kan inte längre koncentrera mig som jag kunde förut, jag har blivit mer pessimistis (om det är möjligt) och sarkastisk och känner inte längre något behov av att göra någonting. På ett sätt känner jag att allt, skolan/hemmet/intressen, kan dra åt skogen - men jag mår också dåligt av att se hur allting går neråt.
Det är så frustrerande, och jag kan inte heller uttrycka hur jag känner för mina vänner. Jag vet inte om jag är rädd att de inte ska förstå, eller att de ska tycka att jag är svag. Jag vill inte eller att de ska tycka synd om mig, då blir allt så mycket värre.
Klasskamraterna och lärarna vet inte mycket de heller, och jag tror bara min mentor känner till vad som hänt. Det är bäst så, jag vill inte bli särbehandlad.

För tillfället har jag en stor knut i magen, och den består mest av stress och oro för skolan. Jag är van vid att ha "toppbetyg", och visst, sedan jag börjat gymnasiet har jag sänkt mig lite, men på de senaste två troven fick jag E-. På båda två. Hur i helvete lyckades jag med det?!
Nu visade det sig också igår lväll att jag har ett biologiprov idag. Jippie. Varför har jag inte hört om det tidigare? Har jag verkligen varit så ouppmärksam?
Jag skäms, och kan inte förstå hur det kan gå så dåligt. Jag försöker koncentrera mig på lektionerna, men det går bara inte. I slutändan sitter jag ämdå där och stirrar in i väggen, utan att ha hört ett ord at allt som sagts. *suckar* Fortsätter det så här, då kommer jag få hoppa av IB. I värsta fall gå om ett år, på en annan linje.

Folk ringer hela tiden, frågar hur det är med mig, om jag behöver något osv. Jag uppsattar verkligen tanken, att veta att de finns där gör verkligen mycket.
Enda problemet är att jag verkligen inte tycker om att prata i telefon, och personerna som ringer ringer oftast inte bara en gång. En vecka pratade jag i telefon 82 gånger. Här om dagen 34 samtal, på en dag. Jag räknade.
Storasyster är en av de som ringer, och hon vill gärna prata i alla fall en gång om dagen. Jag har inget emot korta samtal, det är de längre jag tycker är obehagliga. Nu råkar det vara så att Storasyster gärna pratar i någon timme eller så, och det blir väldigt.... jobbigt.
Så klart jag blir glad av att prata med henne, och jag stöttar henne gärna på de sätt jag kan - hon har egna bekymmer. Hon tar studenten nu till våren, och väntar även barn, så jag kan knappt tänka mig hur jobbigt hon har det. Hur står hon ut? Vem vet, men jag beundrar henne verkligen för det.

Jag har knappt haft tid att spela eller läsa, vilken gör tillvaron lite mörkare. Jag köpte däremot Heavy Rains för ett tag sedan, och började spela lite smått.Det var väldigt intensive, och det verkar som om hela spelet går ut på att man ska fatta olika beslut. But still, det var rätt roligt.

Jag ska snart få en katt (äntligen!!!). Styvfar var allergisk mot katter, så jag har nu varit utan katt i nästan 8 år. 8 år är en lång tid, nästan halva mitt liv. Så att få en katt nu är både en positiv och negativ upplevelse för mig. Positiv för att jag längtat efter en i flera år, negativ för att det påminner mig om verkligheten.
Men nu måste jag verkligen ryca upp mig! Det finns inget skäl till att vara butter för ingenting.

Ska nu plugga inför det där (förbannade) provet, hoppas jag får godkänt. Wish me good luck!

Äntligen höstlov!

Skolan har verkligen slitit på en! Vi har fått sånadär "mission impossible-uppgifter" med ridiculously lång inlämningstid, samtidigt som vi blir dränkta i andra små läxor som kanske kräver 2 timmar. *Ain't got no time for that!*
Inte heller har jag haft någon tid att läsa eller spela, och det är väll det som är mest deprimerande.

Vi har haft några prov, och från resultaten har jag nu lärt mig att börja ta läxor på allvar. Tror jag.. Vi har hittills haft prov i social studies, matte och franska, samt essays i engelska och svenska. Det sög...
Under lovet har jag flera projekt som ska göras färdigt, bland annat en powerpoint om The Gonden-headed Langur (biologi) + stödord inför redovisning, läsa färdigt boken "Big mouth and Ugly girl" och skriva en Reading log till den, skriva en miljöbeskrivning, läsa på inför historiaprov om amerikanska och franska revolutionen + napoleon etc, läsa på inför biologiprov i god-knows-what ETC.
*Phew* skolan tar kål på mig! *cries*

Dock har jag inte tid att plugga, eftersom jag på tisdag åker till Storasyster i dalarna tills på torsdag eller fredag, på fredag ska jag till stockholm på begravning, och sen är det bara helgen kvar. Sucks, men men. Jag får göra det bästa av det och plugga på bussresorna. (It's never gonna happen...)

Jag ser på Houde M.D. med jämna mellanrum, vilket är mycket underhållande. Jag älskar hans sätt att inte bry sig och hur han ser på allt ur en så negativ men ändå realistisk synvikel!
Hans team är å andra sidan deprimerande. Jag menar, Cameron är en bitch som tror att världen är rättvis, Chase gör vad som hellst för att behålla sitt jobb och samtidigt göra det så lätt för sig som möjligt, och Foreman är som han är - tror han kan styra House.
Men ändå, det är ganska underhållande att se på ändå, med Wilson och Cuddy som side kicks.

Än så länge har jag spenderat lovet med att sova, se på House, spela lite instrument, se på tv, baka morotskaka och äta chokladpudding. Låter bra, va?
Tänkte spendera kvällen med lite franska och lite Assassin's Creed, och morgondagen med lite biologi, sveska och engelska.

Är riktigt taggad att träffa Storasyster igen! Det var ett tag sedan.
Det var meningen att vi skulle firat Halloween på onsdagen också, men eftersom min kära syster är en blåst svensk som tror att Halloween är sista helgen i oktober och inte sista dagen (som den egentligen är), så blir det nog inte av. Synd, jag såg fram emot att skrämma skiten ur folk (barn).

Men men, nu ska jag...
jag vet faktiskt inte vad jag ska göra...
jag kanske spelar lite eller något...
Whatever! See ya!

Livet flyter på - för de flesta i alla fall

Tiden går, och tack vare skolan märker man det knappt. Jag är varje dag sysselsatt med tanken på att jag borde göra mina läxor (även om jag i slutändan inte gör några av dem), och jag måste säga att det är uttröttande. Jag har precis börjat vänja mig vid tanken på att inte komma hem förrän mellan 4 och 6, även om det är aningen deprimerande.
Men inte nog med att skolan gör mig trött och deprimerad - jag håller på att förlora greppet om svenskan också, haha. Jag läser ju på engelska, så man kan nog säga att mer än 70% av alla mina konversationer nu för tiden är på engelska = bye swedish!
Äh, det kan jag nog leva med.

For the time being, gör jag en nedräckning på hur många dagar det är kvar innan Assassin's Creed 3 släpps - vilket idag är 18. Dock har jag också räknat ut att den 31:a också är Halloween, och just då befinner jag mig i dalarna hos Storasyster och skrämmer små barn, och det betyder att jag varken kan köpa det eller spela det.......... fuck my life TT^TT

Men men, livet flyter på - för de flesta i alla fall.
För ett par dagar sedan gick Gammelfarfar Tage bort, efter att ha kollapsat pga ett hjärtproblem och brutit höftbenet. Han skulle inte överlevt en operation, utan kunde bara ligga och vänta på döden.
Tragiskt sätt att dö på, men nu när det är över spelar det väll ingen roll.
Jag stod honom aldrig speciellt nära, men jag visste vem han var och jag hade hälsat på honom i alla fall ett halft dussin gånger de senaste tre åren. Gammelfarmor tog det hårt, de hade trots allt varit gifta i 50 år...
Hon ville att vi barnbarnsbarn skulle ha något till minne av Tage, och till mig gav hon hans gamla gitarr. Den är gammal och sliten, och just då var den anything but stämd. Så, efter att ha spenderat en eftermiddag på att stämma den, låter den äntligen som den ska.
Jag är dock inte van vid att spela gitarr, även om jag har ett hum om hur man gör, så min enda kommentar för tillfället är: My fingers hurt, damn it!
Men jag ska lära mig att spela, och som tur var hade jag ett par gitarrnoter hemma så det är väll bara att kämpa på!

Lajvet

Jag anlände till lavjet vid 19-tiden, då det redan pågått i en dag. Jag möttes av Storasyster och hennes vänner, som hjälpte mig bära väskorna till lägret.

På vägen dit såg jag hur vissa av personerna vi mötte sprang in i skogen när vi var på väg mot dem, och där inne stannade de och stirrade/blängde på oss tills vi gått förbi. Det lärde jag mig senare att också göra, eftersom det tydligen var så skogsalver (vilket jag spelade) gjorde mot andra raser.

Det kändes sjukt mysko, och jag var inte precis bekväm med det konstiga beteendet.

Alverna var artiga och stela, vilket inte passade mig alls. Man skulle alltid vara artig och säga ”aiya” när man mötte en annan alv, och när man gick därifrån skulle man säga något i stil med ”namarie”, or something like that. IDK.

Alverna går på möten. Hela tiden. Det förstörde en av mina precious sovmorgnar.

Jag lovar, jag gick nästan bet på all artighet. När man närmade sig en grupp (t ex) för att prata med dem, då sa de alltid något i stil med ”var hälsad”. *ryser* usch nej.

Så i slutändan föredrog jag att umgås med troll och off-svartblod (de hade en sån fantastisk humor!). En annan hobby jag hade var att ”utmana min lycka” och gå förbi olika svarta varelser – de är kända för att vara väldigt glada i att slåss utan anledning.

Det funkade riktigt bra, oftast stoppade de mig bara för att se till att jag inte var människa (de fick inte hålla till i skogen). Men en gång – den sista gången- blev jag inte bara stoppad, de började slå på mig också. Jag, som aldrig hade blivit attackerad förut, hade ingen aning om vad jag skulle göra, så jag bara stod där. Jag övervägde att lägga mig ner och spela död eller någonting, men det verkade inte helt vettigt i mina ögon.

Senare fick jag höra, från en mycket pissed off Storasyster att jag helt förstört ”in-lajv-känslan” eftersom jag skulle ha slängt mig ner på marken och vrålat. Om det kan jag bara säga två saker:

NEVER EVER.

You see, jag har aldrig varit duktig på teater. Jag kan ljuga så mycket jag vill, men att låtsas och att verkligen leva sig in i det så där, och dra till sig uppmärksamhet när jag försöker ligga lågt? Nej tack.

 

Så, jag har kommit fram till att om jag någonsin ska lajva igen, då ska jag vara troll eller svartblod – framför allt för att ingen vettig person skulle ge sig på dem (hoppas jag), och för att de kan bete sig som svin och ingen bryr sig.

Men men, i övrigt hade jag trevligt i alla fall!