Det här kommer vara lite smått deprimerande, så jag ber om ursäkt redan nu.
Saker och ting har förändrats sedan jag sist använde bloggen, och all förändring är inte positiv.
Den 20:e Februari, på min födelsedag, fick vi reda på att Styvfar än en gång fått cancer. Förra gången klarade han sig, men inte den här gången. Han avled den 22:a April, bara två månader efter att man upptäckt cancern.
Det gick så fort att ingen av oss i familjen vet hur vi ska reagera. Vi försöker allihop acceptera, glömma, eller kanske till och med förtränga hans död. Det syns inte på utsidan, men vi har allihop tagit hans död hårt.
Jag kan inte precis tala för de andra, men jag har själv märkt att jag förändrats. Mina betyg blir bara sämre, jag kan inte längre koncentrera mig som jag kunde förut, jag har blivit mer pessimistis (om det är möjligt) och sarkastisk och känner inte längre något behov av att göra någonting. På ett sätt känner jag att allt, skolan/hemmet/intressen, kan dra åt skogen - men jag mår också dåligt av att se hur allting går neråt.
Det är så frustrerande, och jag kan inte heller uttrycka hur jag känner för mina vänner. Jag vet inte om jag är rädd att de inte ska förstå, eller att de ska tycka att jag är svag. Jag vill inte eller att de ska tycka synd om mig, då blir allt så mycket värre.
Klasskamraterna och lärarna vet inte mycket de heller, och jag tror bara min mentor känner till vad som hänt. Det är bäst så, jag vill inte bli särbehandlad.
För tillfället har jag en stor knut i magen, och den består mest av stress och oro för skolan. Jag är van vid att ha "toppbetyg", och visst, sedan jag börjat gymnasiet har jag sänkt mig lite, men på de senaste två troven fick jag E-. På båda två. Hur i helvete lyckades jag med det?!
Nu visade det sig också igår lväll att jag har ett biologiprov idag. Jippie. Varför har jag inte hört om det tidigare? Har jag verkligen varit så ouppmärksam?
Jag skäms, och kan inte förstå hur det kan gå så dåligt. Jag försöker koncentrera mig på lektionerna, men det går bara inte. I slutändan sitter jag ämdå där och stirrar in i väggen, utan att ha hört ett ord at allt som sagts. *suckar* Fortsätter det så här, då kommer jag få hoppa av IB. I värsta fall gå om ett år, på en annan linje.
Folk ringer hela tiden, frågar hur det är med mig, om jag behöver något osv. Jag uppsattar verkligen tanken, att veta att de finns där gör verkligen mycket.
Enda problemet är att jag verkligen inte tycker om att prata i telefon, och personerna som ringer ringer oftast inte bara en gång. En vecka pratade jag i telefon 82 gånger. Här om dagen 34 samtal, på en dag. Jag räknade.
Storasyster är en av de som ringer, och hon vill gärna prata i alla fall en gång om dagen. Jag har inget emot korta samtal, det är de längre jag tycker är obehagliga. Nu råkar det vara så att Storasyster gärna pratar i någon timme eller så, och det blir väldigt.... jobbigt.
Så klart jag blir glad av att prata med henne, och jag stöttar henne gärna på de sätt jag kan - hon har egna bekymmer. Hon tar studenten nu till våren, och väntar även barn, så jag kan knappt tänka mig hur jobbigt hon har det. Hur står hon ut? Vem vet, men jag beundrar henne verkligen för det.
Jag har knappt haft tid att spela eller läsa, vilken gör tillvaron lite mörkare. Jag köpte däremot Heavy Rains för ett tag sedan, och började spela lite smått.Det var väldigt intensive, och det verkar som om hela spelet går ut på att man ska fatta olika beslut. But still, det var rätt roligt.
Jag ska snart få en katt (äntligen!!!). Styvfar var allergisk mot katter, så jag har nu varit utan katt i nästan 8 år. 8 år är en lång tid, nästan halva mitt liv. Så att få en katt nu är både en positiv och negativ upplevelse för mig. Positiv för att jag längtat efter en i flera år, negativ för att det påminner mig om verkligheten.
Men nu måste jag verkligen ryca upp mig! Det finns inget skäl till att vara butter för ingenting.
Ska nu plugga inför det där (förbannade) provet, hoppas jag får godkänt. Wish me good luck!
