Jag kan inte fatta att mer än 3 år har gått sedan jag sist uppdaterade bloggen. Alltför mycket har hänt, och alltför få av dessa saker är positiva. Vart ska jag börja?
Jag börjar med mina år på International Baccalaureate.
Jag vill varna känsliga läsare för det som följer. Det jag har att berätta är inte vackert, och inte alltid logiskt. Jag är inte stolt över det jag tänkt och gjort de senaste åren.
Efter Styvfars bortgång gick allt söderut. Jag sjönk snabbt ned i en handlingsförlamande depression, vilket resulterade i minnesluckor mitt på ljusa dagen, en iskall likgiltighet, och brist av motivation. Världen tycktes stå still, samtidigt som den rörde sig mycket snabbare än jag var van vid. Timmar kändes som minuter, men en dag kändes om en vecka. Jag var konstant utmattad och tillslut minns jag att jag började överväga om livet verkligen var värt att leva, och den konstanta pressen från skolan gjorde inte saken bättre.
Jag minns mycket väl första gången jag själv började märka av det. Det hade gått ungefär ett halvår, give or take a few months, när jag började märka av att jag hade svårt att faktiskt lyssna och fokusera, inte bara på lektioner utan också under konversationer med vännerna. Jag kunde börja lyssna på lärarens undervisning, bli lite distraherad av något så simpelt som ett veck i en gardin, hinna tänka en halv tanke innan jag dras tillbaka till verkligheten av att mina klasskompisar reser sig upp. Lektionen som precis börjat, är över. Två timmar har gått under det korta ögonblick jag tittat bort.
Något annat som bidrog till att jag själv märkte av mitt försämrade mentala tillstånd var att jag inte längre spelade varken på mitt piano, eller mina tv-spel. Jag försökte tvinga mig själv att fortsätta, för jag visste ju att det var vad jag alltid älskat att göra. Dessvärre gjorde det bara saken värre, då mitt totala ointresse bara förvärrade den snabbt växande desperation jag börjat känna efter mitt "uppvaknande."
Allteftersom situationen blev värre - betygen försämrades, desperationen växte, den bristande förmågan att fokusera, ointresset för aktiviteter jag älskar - gjorde jag det enda jag visste kunde dämpa ångesten: jag blev likgiltig. Jag minns väl hur jag under den här perioden kunde undra vem jag själv var, undra hur jag blivit en främling för mig själv, och om något av det jag upplevde var på riktigt. Där fanns dagar då jag var övertygad om att allt bara var en dröm, dagar då kroppen gick på autopilot och allt jag kunde göra var att se på när någon annan levde mitt liv. Detta har varit svårt att arbeta bort, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli mitt gamla jag. Detta är något jag kommer få leva med i många år till, om inte hela livet.
En annan fantastisk gåva jag blivit skänkt av hela den här upplevelsen är migrän. Stress och/eller för många undantryckta känslor orsakar numera knivvass huvudvärk och ljus- och ljudkänslighet. Flera gånger fick jag dra mig undan för att ligga på ett av skolans badrumsgolv, och där låg jag och vred mig i smärta tills det antingen gick över eller jag tuppade av. Olyckligtvis var det sistnämnda det vanligaste resultatet, och det tog månader innan jag vågade berätta om anfallen. Varför kan jag inte svara på, annat än att människor har en tendens att agera oförnuftigt när de befinner sig under stor press.
Jag besökte en psykolog ungefär ett år efter Styvfars död. Pressen från skolan och den halvt kvävda ångesten i samband med likgiltigheten blev till slut för mycket. Ingen visste att jag gick, inte ens mina närmsta vänner. Jag skämdes. Inte nog med att jag inte kunde hantera förlusten av allt jag hållit kärt (min fadersfigur, mitt hem, min trygghet - mig själv), jag behövde också söka hjälp för det. Nu i efterhand inser jag mitt misstag. Jag borde pratat med någon tidigare, någon som stod mig nära. Det är allt lätt att vara efterklok ibland, inte sant?
Jag fick beskedet jag redan visste om: depression. Med mina misstankar bekräftade, kändes saker och ting både lättare och svårare. Till en början var jag lättad - kanske var jag inte helt hjärnskadad, kanske hade inte all IQ flugit ut genom fönstret. Kanske fanns det hopp. Dessvärre läste jag också IB Psychology och blev snart informerad att nej, jag kommer aldrig bli helt "återställd." Hade det inte varit för min fantastiska psykologilärare hade jag nog gett upp right there and then. Hennes lektioner och fantastiska personlighet hjälpte mig mer än hon någonsin kommer veta, då hon på något magiskt sätt lyckades väcka mitt intresse för några av delarna i psykologin. Sure, jag var aldrig särskilt duktig på något av det vi höll på med, men för mig var det inte det som spelade störst roll. Jag kunde äntligen känna intresse, efter mer än ett år av tomhet. Jag var på bättringsvägen.
Dessvärre var det inte så enkelt. Som tidigare nämnt gjorde skolan situationen värre på många sätt. Jag har alltid känt ett tvång att nå högsta betyg, att vara en av de bästa, att inte göra någon besviken. Detta fanns på något vis kvar, och samma tvång motstred tappert depressionens motvilja att tillåta motivation. Resultatet var inte vackert.
När Extended Essay skulle skrivas, lyckades bristen av motivation i samband med ångesten övertala mig att låta det vara, att motivationen kommer komma av sig självt om jag bara gav den tid. Så jag väntade. Och väntade. Innan jag visste ordet av var det oktober och jag hade knappt börjat. Ångesten växte, men jag gjorde fortfarande ingenting. November kom och närmade sig snabbt sitt slut. Tvångstankarna vaknade till liv med full styrka, viskade att om inte uppsatsen får toppbetyg är du inte värd någonting och om du inte hinner färdigt innan den 12:e december kan du lika gärna dö. Och jag lyssnade. När december kom jobbade jag fortare och hårdare än jag gjort de senaste två åren sammanlagt. Jag sov knappt, åt knappt, och varje dag förberedde jag mig för det värsta: det oundvikliga straffet som väntade om jag skulle misslyckas.
That's right, jag planerade dussintals sätt att dö, varje dag. Jag ville dö snabbt och smärtfritt, men jag ville inte heller att min familj skulle uppleva traumat att hitta min kropp. Vart skulle jag ta vägen? Hur skulle jag gå tillväga? När var rätt tillfälle? Skulle jag säga farväl? Vid det här laget var det inte talan på om jag skulle ta livet av mig, utan när.
Jag vill påpeka att jag inte skriver det här för att jag söker konfirmation eller sympati, utan mest för att få det ur mig och förhoppningsvis kunna gå vidare med mitt liv. Jag har aldrig berättat hela sanningen för någon - inte min familj, mina vänner, eller någon annan för den delen. Det har gått tre år. Det är nu eller aldrig.
I alla fall, jag hann lämna in min Extended Essay i tid (och senare fick jag reda på att jag fick B i slutbetyg, så jag är ganska imponerad av mig själv!) och kunde äntligen andas. Dessvärre väntade snart Final Exams, och med alla minnesluckor de senaste åren hade jag anledning att frukta det som väntade. Än en gång började självmordstankarna, och för varje vecka som gick blev det bara värre.
Till slut bestämde jag mig att det var dags, och jag väntade på att helgen skulle komma så att det skulle dröja innan någon upptäckte att jag saknades. Så när det bara var några få dagar kvar berättade jag tillslut för en vän om min depression, i hopp om att hon i sin tur skulle förstå, och kanske till och med förklara för mina andra vänner när allt var över. Att berätta något jag burit på så länge var inte lätt, och jag minns hur rösten gav efter vid mer än ett tillfälle. Minns hur jag inte vågade se henne i ögonen, hur jag försökte låta nonchalant, som om jag inte alls hade en baktanke med det hela. Som om det här inte var mitt farväl.
Jag minns inte längre vad hon sade, men vad det än var så var det tillräckligt för att ge mig tillräckligt mycket skuldkänslor för att skjuta upp det jag nu betraktade som oundvikligt. Vad är en till vecka, när allt kommer omkring?
Om du läser det här, så vill jag tacka dig. Tack för att du lyssnade. Tack för att du var villig att slösa din dyrbara tid på någon som inte ens var medveten om hälften av konversationerna vi förde.
Tack.
Till slut kom Final Exams, and I was a mess. Jag var inte beredd, jag hade inte väntat mig att leva så här länge. Visserligen hade två av mina vänner hjälpt mig plugga, och utan dem tvivlar jag på att jag skulle klarat psykologin, kemin, och historian. Klarade mig gjorde jag dock, eller rättare sagt, jag skulle klarat mig om det inte vore för en liten detalj: standard level-ämnena behöver minst 9 poäng sammanlagt. Jag fick 8.
Så, trots att jag inte misslyckades på en enda exam, och i slutändan fick mer än de 24 poäng som var nödvändiga för att få ett diplom, var jag nu tvungen att vänta i ett år för att göra retakes 2016. Fantastiskt.
Ett år gick, och det året har varit ett av de mest fantastiska år jag kan minnas, but that's a story for another time.
