Jag borde verkligen inte ha husdjur. Det slutar alltid mycket tidigare än det borde och oftast ganska tragiskt.
Mitt första husdjur som jag klassade som mitt, var en katt. Jag var ungefär två år gammal och var väldigt förtjust i familjens yngsta kissemiss, Oliver. Givetvis var han inte min, men jag tyckte det och släpade nog omkring på den stackars ungkatten ganska mycket (när jag väl fick tassarna på honom, annars brukade han vanligtvis inte låta mig komma i närheten).
Men hans liv (tillsammans med alla tama chinchillor, andra katter och oinbjudna råttor) tog slut på ett av de grymmaste sätten: han brann inne. Stackarn blev inte gammal, men jag hoppas han gick en smärtfri (förgäves) död.
Vid fem års ålder (tror jag) fick jag mitt första egna husdjur, som verkligen var mitt. Vid det laget bodde vi i en liten lägenhet ute på landet, inte långt ifrån det förra huset som brann ner.
Jag och min äldre syster fick två små gerbiler/ökenråttor, en var. Min fick namnet Ellie och Storasyster döpte sin till Sebastian.
Men snart hittade jag och min syster vad vi trodde var geleråttor i gerbilernas trånga bo. Mamma blev rasande, för tydligen hade idioten i djuraffären sagt att eftersom de var syskon kunde dom inte föröka sig med varandra. *ahem* wtf..? *ahem*
I alla fall så kunde vi inte behålla båda två, en måste bort. Jag visste hur fäst Storasyster var vid Sebastian, så jag tvingade mig själv att ge upp när det gällde Ellie.
Snart var hon borta, men mina föräldrar lovade att jag fick välja en av de många ungarna, så länge det var en hane. Jag valde en vit liten rackare och döpte honom efter min favoritkatt - Oliver. Ganska ironiskt, eller hur? Jag var ett korkat barn.
Jag blev snart lika fäst vid lilla Oliver och lekte och gosade mycket med honom.
När jag var åtta (tror jag), och vi hade flyttat till ett större hus i en liten by nära skolan, kom Mamma åter igen hem med en bur - precis som förra gången. Men den här gången var det inga gerbiler, utan tamråttor.
Snart hade min syster och jag en varsin, fast Oliver och Sebastian levde fortfarande och var fortfarande lika älskade - bara lite mindre ompysslade.
Våra nya husdjur var bröder, och nästan likadana. Min systers blev döpt till Morfy (kan fortfarande inte stavningen helt korrekt, men jag tror det här ska vara rätt?) och min hette Jerry. Charmigt eller hur?
Våra katter, speciellt Sötnos som kunde vara riktigt elak ibland, jävlades ofta med gerbilerna. Men vi tänkte inte för mycket på det, de små gnagarna verkade vara smarta nog att håll sig borta från kattenas livsfarliga klor.
Men en dag var olyckan där. Oliver hade blivit tagen by suprise av stygga Sötnos, vars klo klöst honom över bröstet och frambenet. Såret på bröstet visade sig inte alls vara djupt och det var inget att oroa sig för, men han kunde aldrig med använda ena frambenet.
Snart flyttade vi för 3:e gången, och alla djur fick följa med förutom katterna (vi flyttade in hos Kenneth, och gammelmormor fick ta katterna).
Efter mindre än ett halvår, om jag minns rätt, drabbades Jerry av epilepsi och vi blev tvugna att avliva honom.
Inte långt efter det dog även Oliver, pga av ålder och att förlamningen drabbade 2 till ben..
Oliver levde länge, men inte lika länge som Sebastian. Sebastian dog inte förrän något år senare, 2005 om jag minns rätt. Och Morfy levde nog till 2008, skulle jag tro.
2006 tog jag över Morfy som Storasyster inte kunde fortsätta ta hand om, även om hon ville, av privata skäl.
Strax innan Morfy dog hade vi skaffat två till tamråttor, en till mig och en till Lillasyster. Jag döpte min till Mia och Lillasysters fick namnet Sandra.
Innan Morfy dog fick vi avliva Mia pga en stor böld bakom ena örat som sakta sög livet ur henne. Suck, det var 6:e djuret!
Efter Morfys död hjälpte jag Lillasyster att ta hand om Sandra, och när hon tillslut dog bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle ha ett husdjur. Jag tar ju livet av dom med min otur!
Men så var det ju förra året, Lillasyster var hemma hos vår biologiska far för en vecka, och Mamma kom hem med en bur - igen.
Jag kikade lite nyfiket och fick se en rädd liten hamster sittandes i ett hörn. Gud, så söt hon var! Och hon var mon uppgift att ta hand om tills Lillasyster kom hem - det var en present till henne.
Mamma frågade mig redan då om jag tyckte att det var okej att hon fick en men inte jag, och undrade om hon borde åka och köpa en till mig också. Jag tackade nej, jag hade tagit livet alldeles för många oskyldiga själar.
Men så var det ju så att jag var ensam med den lilla ludna bollen i en hel vecka och framåt slutet av vår tid tillsammans märkte Mamma hur fästa vi blivit vid varandra, så hon köpte en ny till Lillasyster eftersom hon inte visste något.
Jag döpte det lilla livet till Kairi och tog mig tid att till och med dressera henne.
Men så var oturen där och hälsade på. En av hundarna - Yava, som älskar gnagare - tog sig upp på övervåningen och slet det lilla djuret i bitar. Sedan lämnade hon slamsorna i en prydlig (inte!) hög på mattan, nöjd med sitt konstverk.
Det var inte trevligt.
Som en liten "tröstpresent" köpte min mor en ny hamster till mig. Vid det laget började jag åter inse att det är ett stort misstag att kalla ett djur mitt.
Men jag tog emot den lilla skönheten. Hon var nästan lika underbar som Kairi. Vara en liten detalj var fel. Djuret avskydde mig! Hon morrade och högg efter mig, så jag lämnade tillbaka henne till djuraffären i hopp om att hon skulle hitta ett bättre hem. Fast hon blev ormmat i slutändan...
Än en gång försöker jag, så jag köpte en ny hamster - en som jag valde själv den här gången, Edward.
Och strax därefter hade Lillasyster tröttnat på lilla Sagha, som hon döpt sin hamster till, så jag fick henne.
De små gnagarna hade jag i ett drygt halvår, innan jag en dag hittar Edward, död, i buren. Men ingen Sagha.
Vart fan är hon!?
Vi letade på hela övervåningen hittade henne aldrig. Efter några veckor gav vi upp.
Trots allt, det hade inte börjat lukta någonstans, och jag hade inte sett henne där jag brukar när hon rymmer (det gjorde hon ofta). Vi antog att Yava hade handlat snabbare, tystare och renare den här gången.
Nu, 3 månader senare, städade jag mitt rum och kom ihåg att jag verkligen måste tömma buren på spån etc, och vad hittar vi inte där? Jo, skelettet av en hamster!?
OMFG!?!?
Fy fan alltså. Vilken chock. Jag letade ju igenom hela buren flera gånger! Jag vände upp och ner på alla bon, lyfte på "övervåningen" och grävde omkring i spånet, men hon var aldrig där! Mamma hjälpte till och med, och inte ens hon såg henne!:OO
Men nu får hon iaf "vila i frid", i en sopsäck tillsammans med resten av burens innehåll, på soptippen.
RIP alla husdjur... :'(
söndag, augusti 28
fredag, augusti 26
Bortskämd
Testade häromdagen min lilla teori om att spagetti faktiskt går att stuva. Och tillsammans med lite köttbullar och kött-och-grillkrydda blev det rikigt gott.
Nästa dag, i skolan, träffade jag Alex. Vi pratade lite, medans hon åt vad jag tyckte såg ut som ett äpple. Under tiden hon pratade blev jag helt uppslukad i mitt tänkande: vad var det för något?!
Alex upptäckte detta snart och skrattade "Det är ett päron!".
Jag blev helt paff. Vem äter ett päron såhär?
Inte konstigt att jag trodde det var ett äpple, eller hur?
Klassen har nu fått en "ny" bok att läsa. Hungerspelen. Jippie....
Men jag är faktiskt ganska stolt över mig själv. Trots att jag inte tycker om boken, klarade jag ändå av att läsa mer än dubbel så mycket vi skulle ha läst tills på måndag. :M
Mot min vilja börjar jag nu inse att Styvfar skämmer bort mig, och det är inte lite.
Man kan ta tex igår när Mamma och Lillasyster åkte iväg med familjens äldrast hund, Reijo (14 år), till en tjej som utför healing på honom eftersom hans är stel om lederna osv.
I alla fall, jag och Styvfar blev kvar hemma. Jag hade precis kommit hem från skolan, och var hugrig, och Styvfar hade ännu inte ätit, så vi kollade igenom vad som fanns hemma.
Vi stod snart och valde mellan pyttipanna (usch) och spagetti och stekt falukorv. Heh, inte det bästa vi vet precis, så Styvfar tyckte att vi lika gärna kunde äta ute idag.
Efter en snabb måltig i en av stadens alla snabbmatsrestauranger, åkte vi förbi coop och köpte smörgåsar mm.
Där hittade jag något jag inte ätit på säkert 1000 år: Tom och Jerry kex!
Självklart fick jag dom, som jag ville... Och inte nog med det, på vägen ut ur affären stod där en man och sålde fina stenar och smycken. Jag stannade och kollade litegrann, och snart började mannen rabbla en massa om stenarna, vilka han rekomenderade och tyckte skulle passa mig.
I slutändan , trots mina protester, köpte Styvfar ett par örhängen i sten åt mig....:/
Nästa dag, i skolan, träffade jag Alex. Vi pratade lite, medans hon åt vad jag tyckte såg ut som ett äpple. Under tiden hon pratade blev jag helt uppslukad i mitt tänkande: vad var det för något?!
Alex upptäckte detta snart och skrattade "Det är ett päron!".
Jag blev helt paff. Vem äter ett päron såhär?
Klassen har nu fått en "ny" bok att läsa. Hungerspelen. Jippie....
Men jag är faktiskt ganska stolt över mig själv. Trots att jag inte tycker om boken, klarade jag ändå av att läsa mer än dubbel så mycket vi skulle ha läst tills på måndag. :M
Mot min vilja börjar jag nu inse att Styvfar skämmer bort mig, och det är inte lite.
Man kan ta tex igår när Mamma och Lillasyster åkte iväg med familjens äldrast hund, Reijo (14 år), till en tjej som utför healing på honom eftersom hans är stel om lederna osv.
I alla fall, jag och Styvfar blev kvar hemma. Jag hade precis kommit hem från skolan, och var hugrig, och Styvfar hade ännu inte ätit, så vi kollade igenom vad som fanns hemma.
Vi stod snart och valde mellan pyttipanna (usch) och spagetti och stekt falukorv. Heh, inte det bästa vi vet precis, så Styvfar tyckte att vi lika gärna kunde äta ute idag.
Efter en snabb måltig i en av stadens alla snabbmatsrestauranger, åkte vi förbi coop och köpte smörgåsar mm.
Där hittade jag något jag inte ätit på säkert 1000 år: Tom och Jerry kex!
I slutändan , trots mina protester, köpte Styvfar ett par örhängen i sten åt mig....:/
tisdag, augusti 23
Sviken?
Nu har man äntligen sett sista delen av Harry Potter! Om jag ska klassa den, får det nog bli 4 av 5 stjärnor. Den var riktigt bra faktiskt.
Mina top-5-favorit-scener blev :
1. När Snape dör, och ger Harry sina minnen, och Harry senare går till Dumbledores/Snapes kontor och kollar igenom dom och upptäcker att Snape aldrig var "The bad guy".
2. När Harry blir träffad av Voldemorts förbannelse (Adava Kedavra, som man stendör av), "dör" och pratar med Dumbledore, och sedan återvänder till livet. Hagrid, som var närvarande då Harry "dog", bär honom tillbaka till Howarts med Voldemort och hans armé. Allihop tror att han är död, men så "vaknar han till liv" och alla blir överlyckliga.
3. När den Gyllene Kvicken öppnas och Harry håller i "The Resurrection Stone", och får se och tala med sina Lily och James Potter och Sirius Black.
4. Den sista scenen, 19 år efteråt, och Harry har egna barn med Ginny och de följer ungarna till Hogwartsexpressen.
5. När de dödar Svartalferna (och co) och befriar den stackars draken.
Men varenda en av alla de underbara ögonblicken blev helt kvaddade tackvare folk som satt och viskade och pekade brevid mig, Lillasyster som satt och knaprade på chips och surplade dricka på andra sidan och någon jävel i närhenen som inte kunde sitta still på sin mycket knarrande stol/sittplats.*morr*
Och det ända jag inte tyckte om, det var att det inte skulle komma några fler filmer eller böcker.
... På tal om att inte tycka om, i dag upplevde jag än en gång smaken av bedrägeri.
Jag har en föredetta mycket närstående vän (jag kommer inte nämna några namn out of respect for her family) som i snart två års tid bara åkt långre och längre ner i skit.
För två år sedan var hon en oskyldig och riktigt mysig tjej. Fula ord och lite kort stubin hade hon, men alla har väl sina för och nackdelar?
I alla fall, vi började i en ny och spännande skola, hamnade i olika klasser och fick egna små hopar med vänner vi gärna umgicks med. Trots det umgicks vi fortfarande som förr, utanför skolan.
Men vad jag inte visste (förrän det var för sent) var att min vän var mycket lättstyrd och hade nu hittat en ny, cool bästis, som både rökte och drack.
Bästa vännen flyttade snart, men hon hann påverka min vän, och hon började snart med samma saker, i små mängder. Hon fick till och med mig (folk kan kalla mig en skenhelig kossa så...) att prova på.
Men jag kom snart underfund med att det här inte var bra och inte heller någonting jag kunde tänka mig att fortsätta med, så jag slutade. Nåja, jag rökte väl lite ett tag, men inte allt för mycket, och vid det här laget har jag slutat helt.
Men min vän slutade aldrig. Hon visste inga gränser. Vid det laget började en liten del av mig ifrågasätta allt hon gjorde, men jag struntade i det. Hon var min allra bästa vän. Vi hade varit vänner redan innan vi lärt oss gå, och vi hade lovat att vi aldrig skulle glida ifrån varandra.
I dag är hon ovän med hela sin familj pga av att hon nu är beroende, hon har till och med bytt skola för att skaffa "rätt" umgänge.
Ett tag gick allt bra. Det var lugnt i huset, och hon lovade mig att hon skulle sluta med allt. Hon övertygade mig om att hennes nya vänner var minst lika "lydiga" som jag, och att allt var bra, hon hade till och med slutat röka.
Men så en dag, skulle hon visa mig bilder på hennes vänner i den nya skolan och råkade av misstag visa mig en bild där de allihop stod och rökte!
Åh nu jävlar, tänkte jag. Jag skällde ut henne ordenkligt, och hon lovade än en gånga att hon skulle bättra sig. Jag började störa mig mer och mer på att hon aldrig höll det hon lovade.
Veckorna gick, och snart pratade vi igen. Nu erkände hon att hon fortfarande rökte, och var lika beroende som tidigare - om inte mer.
Jag började rabbla en massa saker om hur detkunde sluta skulle sluta om hon inte skärpte sig.
Hon bara nickade, och jag kunde bara hoppas att något av det jag sagt hade fastnat.
Vi pratade i telefon några sena kvällar under sommaren, och hon var många gånger nära tårarna när samtalet avslutades.
Under sommaren började hon rymma också. Hon var borta i flera dagar, och när hon kom tillbaka betedde hon sig som "it's no big deal" eller att inget hänt.
Fy fan alltså. Sånt beteende klarar jag inte av. Jag tål det bara inte. Men jag förlät henne, och ignorerade än en gång delen av mig som inte villa ha med det här att göra.
Under sommaren rymde hon tre gånger, eller fler.
Efteråt har jag nästan varje gång läxat upp henne så gott jag kunde utan att hon blir sur på mig.
Jag började bli riktigt jävla trött på hennes beteende. Hon betedde sig som en bortskämd liten unge som inte tänker innan den löper, och sårar alla andra under tiden. Varför gör hon så här?
Och nu för en dryg vecka sen fick ja veta att tjejen som börjat förstöra min vän ska flytta tillbaka, men börja i min väns skola nu, istället för sin gamla. Och inte bara det, hon börjar i samma klass.
Och min vän är överlycklig.! Fattar hon trögt eller?!
I dag efter skolan gick ajg raka vägen till min musiklärare jag har i Piano/Keyboard, och pratade lite med honom hur det skulle bli den här terminen och vilka nya tider som gällde. Efter det gick jag hem.
När jag väl var hemma satte jag mig vid köksbordet och började kolla igenom posten med milt intresse, under tiden Mamma frågade mig vart hon var.
Vid det här laget har jag haft nog med tid för att komma på att jag inte vill ha mer med henne att göra, så jag blev genast irriterad och frågade vem hon menade.
Hon förklarade att hon syftade på min "vän", och jag frågade varför jag skulle veta vart hon fanns.
Mamma kollade undrande på mig och sa sen: "Hon gick för att möta dig."
Jag frågade om och varför hon varit här, och Mamma svarade att hon kommit för en dryg timme sen och hade gått tio minuter innan jag slutade för att möta mig.
Tanken slog mig att hon inte borde hunnit hem till mig med tanke på att hon också har skola och jag slutade en timma tidigare mot vad jag vanligen gör, men jag tänkte inte mer på det utan gick ut och cirklade runt skolan för att kolla efter henne.
Under tiden jag var borta hade Mamma ringt min väns föräldrar, och efteråt ringde hon mig. Hon sa att föräldrarna sagt att hon varit borta sen igår.
DET VAR DEN SISTA DROPPEN I DEN FÖRBANNADE BÄGAREN!!!
Hon hade allvarligt talat utnyttjat mig och min familj för att ha någonstans att gömma sig, ljugit mina föräldrar rakt upp i ansiktet och stuckit så fort bena bar henne innan jag kom hem!
Alltså jag känner mig riktigt sviken...
Visst, det har hänt att hon utnyttjat mig förr, men inte på det här sättet. Och jag har alltid låtit henne veta att jag är arg över det.
Åh, när jag får händerna på henne, då fan ska hon få se vad jag tycker och tänker!:@@
Mina top-5-favorit-scener blev :
1. När Snape dör, och ger Harry sina minnen, och Harry senare går till Dumbledores/Snapes kontor och kollar igenom dom och upptäcker att Snape aldrig var "The bad guy".
2. När Harry blir träffad av Voldemorts förbannelse (Adava Kedavra, som man stendör av), "dör" och pratar med Dumbledore, och sedan återvänder till livet. Hagrid, som var närvarande då Harry "dog", bär honom tillbaka till Howarts med Voldemort och hans armé. Allihop tror att han är död, men så "vaknar han till liv" och alla blir överlyckliga.
3. När den Gyllene Kvicken öppnas och Harry håller i "The Resurrection Stone", och får se och tala med sina Lily och James Potter och Sirius Black.
4. Den sista scenen, 19 år efteråt, och Harry har egna barn med Ginny och de följer ungarna till Hogwartsexpressen.
5. När de dödar Svartalferna (och co) och befriar den stackars draken.
Men varenda en av alla de underbara ögonblicken blev helt kvaddade tackvare folk som satt och viskade och pekade brevid mig, Lillasyster som satt och knaprade på chips och surplade dricka på andra sidan och någon jävel i närhenen som inte kunde sitta still på sin mycket knarrande stol/sittplats.*morr*
Och det ända jag inte tyckte om, det var att det inte skulle komma några fler filmer eller böcker.
... På tal om att inte tycka om, i dag upplevde jag än en gång smaken av bedrägeri.
Jag har en föredetta mycket närstående vän (jag kommer inte nämna några namn out of respect for her family) som i snart två års tid bara åkt långre och längre ner i skit.
För två år sedan var hon en oskyldig och riktigt mysig tjej. Fula ord och lite kort stubin hade hon, men alla har väl sina för och nackdelar?
I alla fall, vi började i en ny och spännande skola, hamnade i olika klasser och fick egna små hopar med vänner vi gärna umgicks med. Trots det umgicks vi fortfarande som förr, utanför skolan.
Men vad jag inte visste (förrän det var för sent) var att min vän var mycket lättstyrd och hade nu hittat en ny, cool bästis, som både rökte och drack.
Bästa vännen flyttade snart, men hon hann påverka min vän, och hon började snart med samma saker, i små mängder. Hon fick till och med mig (folk kan kalla mig en skenhelig kossa så...) att prova på.
Men jag kom snart underfund med att det här inte var bra och inte heller någonting jag kunde tänka mig att fortsätta med, så jag slutade. Nåja, jag rökte väl lite ett tag, men inte allt för mycket, och vid det här laget har jag slutat helt.
Men min vän slutade aldrig. Hon visste inga gränser. Vid det laget började en liten del av mig ifrågasätta allt hon gjorde, men jag struntade i det. Hon var min allra bästa vän. Vi hade varit vänner redan innan vi lärt oss gå, och vi hade lovat att vi aldrig skulle glida ifrån varandra.
I dag är hon ovän med hela sin familj pga av att hon nu är beroende, hon har till och med bytt skola för att skaffa "rätt" umgänge.
Ett tag gick allt bra. Det var lugnt i huset, och hon lovade mig att hon skulle sluta med allt. Hon övertygade mig om att hennes nya vänner var minst lika "lydiga" som jag, och att allt var bra, hon hade till och med slutat röka.
Men så en dag, skulle hon visa mig bilder på hennes vänner i den nya skolan och råkade av misstag visa mig en bild där de allihop stod och rökte!
Åh nu jävlar, tänkte jag. Jag skällde ut henne ordenkligt, och hon lovade än en gånga att hon skulle bättra sig. Jag började störa mig mer och mer på att hon aldrig höll det hon lovade.
Veckorna gick, och snart pratade vi igen. Nu erkände hon att hon fortfarande rökte, och var lika beroende som tidigare - om inte mer.
Jag började rabbla en massa saker om hur det
Hon bara nickade, och jag kunde bara hoppas att något av det jag sagt hade fastnat.
Vi pratade i telefon några sena kvällar under sommaren, och hon var många gånger nära tårarna när samtalet avslutades.
Under sommaren började hon rymma också. Hon var borta i flera dagar, och när hon kom tillbaka betedde hon sig som "it's no big deal" eller att inget hänt.
Fy fan alltså. Sånt beteende klarar jag inte av. Jag tål det bara inte. Men jag förlät henne, och ignorerade än en gång delen av mig som inte villa ha med det här att göra.
Under sommaren rymde hon tre gånger, eller fler.
Efteråt har jag nästan varje gång läxat upp henne så gott jag kunde utan att hon blir sur på mig.
Jag började bli riktigt jävla trött på hennes beteende. Hon betedde sig som en bortskämd liten unge som inte tänker innan den löper, och sårar alla andra under tiden. Varför gör hon så här?
Och nu för en dryg vecka sen fick ja veta att tjejen som börjat förstöra min vän ska flytta tillbaka, men börja i min väns skola nu, istället för sin gamla. Och inte bara det, hon börjar i samma klass.
Och min vän är överlycklig.! Fattar hon trögt eller?!
I dag efter skolan gick ajg raka vägen till min musiklärare jag har i Piano/Keyboard, och pratade lite med honom hur det skulle bli den här terminen och vilka nya tider som gällde. Efter det gick jag hem.
När jag väl var hemma satte jag mig vid köksbordet och började kolla igenom posten med milt intresse, under tiden Mamma frågade mig vart hon var.
Vid det här laget har jag haft nog med tid för att komma på att jag inte vill ha mer med henne att göra, så jag blev genast irriterad och frågade vem hon menade.
Hon förklarade att hon syftade på min "vän", och jag frågade varför jag skulle veta vart hon fanns.
Mamma kollade undrande på mig och sa sen: "Hon gick för att möta dig."
Jag frågade om och varför hon varit här, och Mamma svarade att hon kommit för en dryg timme sen och hade gått tio minuter innan jag slutade för att möta mig.
Tanken slog mig att hon inte borde hunnit hem till mig med tanke på att hon också har skola och jag slutade en timma tidigare mot vad jag vanligen gör, men jag tänkte inte mer på det utan gick ut och cirklade runt skolan för att kolla efter henne.
Under tiden jag var borta hade Mamma ringt min väns föräldrar, och efteråt ringde hon mig. Hon sa att föräldrarna sagt att hon varit borta sen igår.
DET VAR DEN SISTA DROPPEN I DEN FÖRBANNADE BÄGAREN!!!
Hon hade allvarligt talat utnyttjat mig och min familj för att ha någonstans att gömma sig, ljugit mina föräldrar rakt upp i ansiktet och stuckit så fort bena bar henne innan jag kom hem!
Alltså jag känner mig riktigt sviken...
Visst, det har hänt att hon utnyttjat mig förr, men inte på det här sättet. Och jag har alltid låtit henne veta att jag är arg över det.
Åh, när jag får händerna på henne, då fan ska hon få se vad jag tycker och tänker!:@@
måndag, augusti 22
Snabba på!
Gårdagen sniglade sig förbi, och på den tiden som var kvar på dygnet hann vi åka till en asiatisk restaurang, "Restaurang Lilla Asien".
To be telling the truth, så hade vi varit där en gång tidigare - samma vecka...
Men eftersom jag tyvärr inte fått det jag beställde, utan något helt annat som jag fortfarande inte har någon aning om det var, så tjatade jag mig till att vi skulle åka dit igen så att jag äntligen fick smaka på rätten jag önskade.
Det var visserligen inget fel med det jag fick istället, to be honest så kan jag nog stopp i mig vad som helst, bara det är ett asiatiskt resept. Sån är jag....
I vilket fall som helst, jag fick det jag önskade, efter att ha talat mycket tydligt så den stackars lilla gubben tillslut hörde rätt. Kan inte vara lätt att höra vad folk säger, om man själv till att börja med inte är någon höjdare på språket, och alla dessutom mumlar fram sina beställningar!
Det jag valde att beställa är en japansk rätt som de kallar "Yakiniku", som innehåller entrecôte, wokad tillsammans med skivad purjolök och strimlad lök i Yakinikusås, toppat med sesamfrön med Jasminris.
Och nej, det hade jag inte memorerat, utan jag var faktiskt klyftig nog att ta med mig en liten meny hem, som jag kan sitta och dreggla över när jag vill.
Så här såg det ut.
Det var helt fantastiskt. Den söta smaken på Yakinikusåsen, tillsammans med grönsakerna och köttet, plus riset.... mmmmh... :G
Och vid det här laget (efter 2 besök på en vecka...) har jag åter bemästrat konsten att äta med pinnar (tekniken blev bortglömd eftersom jag sällan får chansen att använda den). Dock krampar det fortfarande i min stackars hand, som definitivt förtjänar en till två dagars vila.
Sen hyrde vi Harry Potter and The Deathly Hallows part 1, som vi senare såg efte r att vi varit ute med hundarna.
Efter det var jag ensam i huset med hundarna, Mamma och Styvfar jobbade båda natt, och när filmen tog slut var klockan 20:05...
Efter en varm dusch gick jag och lade mig i vad jag tyckte var god tid. Och det var det också, om jag bara hade somnat direkt också...
På morgonen blev jag väckt av Amiza, min hund, som lekte tvättmaskin och höpp på att dränka mig i blöta pussar. Det var bara att gå upp till slut.
Vid det lagen var klockan 05:45, och min alarmklocka hade gått, men det hade självklart inte jag hört.
(fastän mina hundar hörde det mer än väl och tyckte att det var dags för mig att gå upp..)
Sen var morgonen som den brukar. Jag valde snabbt några enkla med acceptabla kläder inför skolstarten, åt frukost, kollade facebook, borstade tänderna och sköljde med munskölj, sminkade mig, och väntade på att Felicia skulle komma.
Fråga mig inte varför, jag lyssnade inte så noga på förklaringen så jag har ingen aning.
Det började med att en av klassens två mentorer gått i pension och blev ersatt av vår kemilärare istället. Vi gick igenom alla ordnings och umgängesregler (hur många gånger ska dom upprepas egentligen? Jag har hört dom drygt nio gånger, om man inte räknar med alla gånger dom upprepats på utvecklingsamtalen....)
Och vi slutade som tur var tidigt, så resten av dagen har jag spenderat framför datorn, lat som jag är, i väntan på att mina föräldrar ska vakna så att vi kan åka iväg på bion.
Nej men ser man på, nu är dom uppe! Heh, speak of the devil...
To be telling the truth, så hade vi varit där en gång tidigare - samma vecka...
Men eftersom jag tyvärr inte fått det jag beställde, utan något helt annat som jag fortfarande inte har någon aning om det var, så tjatade jag mig till att vi skulle åka dit igen så att jag äntligen fick smaka på rätten jag önskade.
Det var visserligen inget fel med det jag fick istället, to be honest så kan jag nog stopp i mig vad som helst, bara det är ett asiatiskt resept. Sån är jag....
I vilket fall som helst, jag fick det jag önskade, efter att ha talat mycket tydligt så den stackars lilla gubben tillslut hörde rätt. Kan inte vara lätt att höra vad folk säger, om man själv till att börja med inte är någon höjdare på språket, och alla dessutom mumlar fram sina beställningar!
Det jag valde att beställa är en japansk rätt som de kallar "Yakiniku", som innehåller entrecôte, wokad tillsammans med skivad purjolök och strimlad lök i Yakinikusås, toppat med sesamfrön med Jasminris.
Och nej, det hade jag inte memorerat, utan jag var faktiskt klyftig nog att ta med mig en liten meny hem, som jag kan sitta och dreggla över när jag vill.
Så här såg det ut.
Och vid det här laget (efter 2 besök på en vecka...) har jag åter bemästrat konsten att äta med pinnar (tekniken blev bortglömd eftersom jag sällan får chansen att använda den). Dock krampar det fortfarande i min stackars hand, som definitivt förtjänar en till två dagars vila.
Sen hyrde vi Harry Potter and The Deathly Hallows part 1, som vi senare såg efte r att vi varit ute med hundarna.
Efter det var jag ensam i huset med hundarna, Mamma och Styvfar jobbade båda natt, och när filmen tog slut var klockan 20:05...
Efter en varm dusch gick jag och lade mig i vad jag tyckte var god tid. Och det var det också, om jag bara hade somnat direkt också...
På morgonen blev jag väckt av Amiza, min hund, som lekte tvättmaskin och höpp på att dränka mig i blöta pussar. Det var bara att gå upp till slut.
Vid det lagen var klockan 05:45, och min alarmklocka hade gått, men det hade självklart inte jag hört.
(fastän mina hundar hörde det mer än väl och tyckte att det var dags för mig att gå upp..)
Sen var morgonen som den brukar. Jag valde snabbt några enkla med acceptabla kläder inför skolstarten, åt frukost, kollade facebook, borstade tänderna och sköljde med munskölj, sminkade mig, och väntade på att Felicia skulle komma.
Fråga mig inte varför, jag lyssnade inte så noga på förklaringen så jag har ingen aning.
Det började med att en av klassens två mentorer gått i pension och blev ersatt av vår kemilärare istället. Vi gick igenom alla ordnings och umgängesregler (hur många gånger ska dom upprepas egentligen? Jag har hört dom drygt nio gånger, om man inte räknar med alla gånger dom upprepats på utvecklingsamtalen....)
Och vi slutade som tur var tidigt, så resten av dagen har jag spenderat framför datorn, lat som jag är, i väntan på att mina föräldrar ska vakna så att vi kan åka iväg på bion.
Nej men ser man på, nu är dom uppe! Heh, speak of the devil...
lördag, augusti 20
Siktar mot Måndag
Jag erkänner med skam att jag fortfarande inte haft orken att ta tag i mina spelproblem ordentligt. Men vad kan jag göra? Som sagt, ska man spela så ska man göra det helhjärtat!
Andra nyheter är att jag snart äntligen ska gå på bio, och inte vilken bio som helst - Harry Potter and the Deathly Hollows part 2.
Om jag skulle gjort som jag brukar (och verkligen känner för), så skulle jag sett den för länge sen. Men efter som det trots allt är den sista, så ville jag se den med någon annan, bara för skojs skull. Det är alltid trevligare att gå på bio med fler än ensam.
Så jag tänkte att Felicia kanske ville följa med. Men det var tveksamt om hon skulle vilja det, jag menar, jag hade sett blickarna hon kastat på böckerna när jag läste dom (när jag läser en bok brukar jag gå omkring med den vart jag än går, så gott som, så det är omöjligt att hon inte skulle sett den med tanke på att vi går i samma klass), så det var tveksamt om hon skulle tycka bättre om filmerna.
Så jag frågade Erica, men hon hade redan sett den.
Tanken slog mig att jag kunde fråga Joakim, men av någon anledning surade jag över någonting han sagt någon vecka tidigare, och när han sms:ade mig och frågade exagt samma sak jag tänkt att fråga honom, sa jag "nej tack, jag ska se den med Felicia!:M"
..... Dumt gjort....
Men det blev bestämt att jag och Felicia skulle se den, och jag tyckte att jag tjänade något på det efter som hon och Joakim tidigare gått på bio men inte hon och jag.
Men i slutändan blev det aldrig av. Och då hade Joakim redan sett den med någon annan. -.-
Så nu fanns det bara en utväg kvar: familjen.
Visst, det går och se på bio med familjen, like the good ol'days, men ... tja, jag vet inte. Är det inte roligare att gå med vännerna? Men i vilket fall som helst, familjen fick det bli.
Mamma gick med på att gå på den, men där fanns ett pyttelitet problem. Hon hade bara sett del 1 och 2.
Fuck också. Alltså måste hon se om allihop.
Som tur var äger jag del 1-3 och del 6, så jag skulle inte behöva ladda ner allihop iaf.
Men så kommer hon där : "Jag tänker se max en om dagen." Så det skulle alltså dröja minst en vecka innan vi kunde se den. *suckar*
Vid det här laget har vi sett del 1-6, och har alltså vara en kvar innan vi ska se den sista. Så alltså skulle vi kunna se den näst sista i dag och se bion imorgon, eller hur?
Men nej då! För nu kommer Lillasyster och säger att hon också vill se den! Och hon kommer inte hem förrän på Måndag a.k.a efter skolstarten. Fint.
Men då är det väl lika bra att Styvfar följer med också, efter som han också vill se den.
Jahopp, helt plötsligt skulle hela familjen med.
Men men, jag får i alla fall se den:)
Så nu är det bara att se på del 7 och sen vänta på att Måndagen ska komma!
Andra nyheter är att jag snart äntligen ska gå på bio, och inte vilken bio som helst - Harry Potter and the Deathly Hollows part 2.
Om jag skulle gjort som jag brukar (och verkligen känner för), så skulle jag sett den för länge sen. Men efter som det trots allt är den sista, så ville jag se den med någon annan, bara för skojs skull. Det är alltid trevligare att gå på bio med fler än ensam.
Så jag tänkte att Felicia kanske ville följa med. Men det var tveksamt om hon skulle vilja det, jag menar, jag hade sett blickarna hon kastat på böckerna när jag läste dom (när jag läser en bok brukar jag gå omkring med den vart jag än går, så gott som, så det är omöjligt att hon inte skulle sett den med tanke på att vi går i samma klass), så det var tveksamt om hon skulle tycka bättre om filmerna.
Så jag frågade Erica, men hon hade redan sett den.
Tanken slog mig att jag kunde fråga Joakim, men av någon anledning surade jag över någonting han sagt någon vecka tidigare, och när han sms:ade mig och frågade exagt samma sak jag tänkt att fråga honom, sa jag "nej tack, jag ska se den med Felicia!:M"
..... Dumt gjort....
Men det blev bestämt att jag och Felicia skulle se den, och jag tyckte att jag tjänade något på det efter som hon och Joakim tidigare gått på bio men inte hon och jag.
Men i slutändan blev det aldrig av. Och då hade Joakim redan sett den med någon annan. -.-
Så nu fanns det bara en utväg kvar: familjen.
Visst, det går och se på bio med familjen, like the good ol'days, men ... tja, jag vet inte. Är det inte roligare att gå med vännerna? Men i vilket fall som helst, familjen fick det bli.
Mamma gick med på att gå på den, men där fanns ett pyttelitet problem. Hon hade bara sett del 1 och 2.
Fuck också. Alltså måste hon se om allihop.
Som tur var äger jag del 1-3 och del 6, så jag skulle inte behöva ladda ner allihop iaf.
Men så kommer hon där : "Jag tänker se max en om dagen." Så det skulle alltså dröja minst en vecka innan vi kunde se den. *suckar*
Vid det här laget har vi sett del 1-6, och har alltså vara en kvar innan vi ska se den sista. Så alltså skulle vi kunna se den näst sista i dag och se bion imorgon, eller hur?
Men nej då! För nu kommer Lillasyster och säger att hon också vill se den! Och hon kommer inte hem förrän på Måndag a.k.a efter skolstarten. Fint.
Men då är det väl lika bra att Styvfar följer med också, efter som han också vill se den.
Jahopp, helt plötsligt skulle hela familjen med.
Men men, jag får i alla fall se den:)
Så nu är det bara att se på del 7 och sen vänta på att Måndagen ska komma!
tisdag, augusti 16
Otaku's return!
Alltså... Jag mår nästan dåligt över att jag inte har spelat något riktigt ordentligt på nästan en månad...
Men jag spelade färdigt Kingdom hearts I & II (ps2) och fastnade på Final fantasy XII (ps2), och där pallar jag inte fortsätta för tillfället, efter allt level-up som tagit mig timmar så lockare det inte något vidare.
Final fantasy XIII (ps3) har blivit lite tjatigt, så tar en paus. På TimeShift (ps3) händer inget, och Dragon age : Origins (ps3) har jag också fastnat i - på finalbossen! Så sjukligt typiskt, och så länge jag inte klarar den så kan jag inte börja spela Dragon age II (ps3) som jag köpte in så att jag skulle ha något om jag klarade spelet för snabbt...
Sen har jag ju alltid Psp:t, där har jag ju alltid Kingdom hearts : Birth by Sleep, men efter allt blod och all bra story från Dragon age och Final fantasy... Verkar helt plötsligt Kingdom hearts inte lite spännande, roligt eller sorgligt längre, och dessutom förstod jag inte riktigt storyn. Eller jo, det gjorde jag, men helt plötsligt är det vanligt med Keyblademasters, Roxas heter plötsligt Ven, och han har två helt nya bbf, Aqua och Terra, istället .
Visst, det var väl kul att man får chansen att spela som vilken man vill av dom, men ändå. Kom igen, jag vill ha tillbaka den stöddiga Roxas, inte ha honom utbytt mot gulleplutten Ven!
Men men. Sen har jag ju alltid Final fantasy VII : Crisis core, men jag klarade det för inte alls länge sen (+ repar mig fortfarande efter det brutala slutet), och dessutom har jag lovat Lina, en klasskompis, att hon ska få spela det = att hon får låna ffviicc och mitt Psp (jag ger dom till henne på skolstarten som är den 22:a btw).
Inte det att jag har något emot det, men det nästan halverar mina alternativ... Okej, kanske inte halverar, men jag kan i alla fall inte fortsätta på khbbs, som jag ändå tänkt låna ut till henne förr eller senare.
Vilket lämnar mig med 5½ val. Och med ½ menar jag att jag kan fortsätta spela Kingdom hearts : Birth by Sleep, men jag kommer nog inte palla spela färdigt det - när man ska spela, då ska man göra det wholehearted!;o
Annars kan jag fortsätta spela Final fantasy XII eller Final fantasy XIII, trots att jag bestämt mig för att ta en paus från de båda två.
Jag kan också fortsätta spela TimeShift, och det var bra och så, men inte riktigt till 100% min smak... Jag föredrar blodiga svärd i magen på fienden rakt framför en och avhuggna huvudet spetsade på spjut, över pistoler och gevär.
Jag kan också försöka komma på ett sätt jag kan klara finalbossen i Dragon age : Origins, men jag kommer troligtvis aldrig palla det - dvs inte utan fusk, och det är too much of a drag att leta upp och dessutom föredrar jag ett rent spel utan böjda regler eller fusk.
Vilket följer att i så fall kommer jag troligtvis börja spela Dragon age II, bara för att genom det få reda på det förras slut och aldrig spela färdigt det.....
AAAARGH!! Vad ska jag göra?!
Men jag spelade färdigt Kingdom hearts I & II (ps2) och fastnade på Final fantasy XII (ps2), och där pallar jag inte fortsätta för tillfället, efter allt level-up som tagit mig timmar så lockare det inte något vidare.
Visst, det var väl kul att man får chansen att spela som vilken man vill av dom, men ändå. Kom igen, jag vill ha tillbaka den stöddiga Roxas, inte ha honom utbytt mot gulleplutten Ven!
Inte det att jag har något emot det, men det nästan halverar mina alternativ... Okej, kanske inte halverar, men jag kan i alla fall inte fortsätta på khbbs, som jag ändå tänkt låna ut till henne förr eller senare.
Vilket lämnar mig med 5½ val. Och med ½ menar jag att jag kan fortsätta spela Kingdom hearts : Birth by Sleep, men jag kommer nog inte palla spela färdigt det - när man ska spela, då ska man göra det wholehearted!;o
Annars kan jag fortsätta spela Final fantasy XII eller Final fantasy XIII, trots att jag bestämt mig för att ta en paus från de båda två.
Jag kan också fortsätta spela TimeShift, och det var bra och så, men inte riktigt till 100% min smak... Jag föredrar blodiga svärd i magen på fienden rakt framför en och avhuggna huvudet spetsade på spjut, över pistoler och gevär.
Jag kan också försöka komma på ett sätt jag kan klara finalbossen i Dragon age : Origins, men jag kommer troligtvis aldrig palla det - dvs inte utan fusk, och det är too much of a drag att leta upp och dessutom föredrar jag ett rent spel utan böjda regler eller fusk.
Vilket följer att i så fall kommer jag troligtvis börja spela Dragon age II, bara för att genom det få reda på det förras slut och aldrig spela färdigt det.....
AAAARGH!! Vad ska jag göra?!
Funderar nästan på att köpa ett nytt, men.... Det har jag inte råd med nu när jag sparar till en dator.
Och på tal om dator, nu verkar alla delarna vara bestämda, och det kommer gå på typ 3 000, men den sista 100-lappen kunde jag tydligen betala senare om jag ville det, så alltså 2 900 typ.
Och då kommer jag få ett helt awsome skal! Adam hittade ett som inte alls var dyrt, med fjärkontroll!XD
Så med den kan jag sätta på och stänga av datorn på distance, och jag antar att jag kommer kunna höja och sänka ljudet också m.m. Sjukt roligt!
Och så får jag av någon anledning med en gratis fläkt (yay!).
Suttit och druckit te större delen av förmiddagen (Old english Earl Grey<3), och funderat på mitt stora, förfärliga spelproblem, och har fortfarande inte kommit fram till något...
Men jag antar att om jag måste välja, kommer jag nog välja Final Fantasy XII i slutändan, med tanke på att det var längst tis sedan jag spelade det.
Men då måste jag först leta upp och sen koppla in ps2:an.... Och det pallar jag inte.
måndag, augusti 15
Ny kusinvitamin och lite 7up
Förr Lördagen fick jag en ny kusin. Jonathan fick han heta, ser vekligen fram emot att se honom, särskillt med tanke på att det är min första kusin på Mammas sida.
På min biologiska fars sida har jag just nu 5 små spralliga kusiner, men jag har aldrig tidigare fått några på Mammas sida, riktigt spännande!
Här är den enda bilden jag lyckats snappa åt mig, från face book... ^^'
Bläddrade omkring vid prenumerationerna på Youtube.com, men tröttnade snart, så jag checkade "Rekommenderade videoklipp" och hittade det här 7upreklamen:
http://www.youtube.com/watch?v=Nbfr3AqoTTU&feature=mh_lolz&list=FLayG8yzE4pN0
Jag trodde att jag skulle dö när jag såg det! Shit alltså!
Och sen hittade jag det här, strax efteråt. Alltså är det en fortsättning av den föra länken.
http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=um6LzzuTNMU
Sjukt klockren alltså.
Tänk vad roligt man kan ha av att bara sitta på Youtube....
Men jag tröttnar aldrig på kinesiska reklamer :))
På min biologiska fars sida har jag just nu 5 små spralliga kusiner, men jag har aldrig tidigare fått några på Mammas sida, riktigt spännande!
Här är den enda bilden jag lyckats snappa åt mig, från face book... ^^'
Så sjukligt söt!
Dagen har segat sig som sirap. Usch, kan den inte ta slut någon gång?
http://www.youtube.com/watch?v=Nbfr3AqoTTU&feature=mh_lolz&list=FLayG8yzE4pN0
Jag trodde att jag skulle dö när jag såg det! Shit alltså!
Och sen hittade jag det här, strax efteråt. Alltså är det en fortsättning av den föra länken.
http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=um6LzzuTNMU
Sjukt klockren alltså.
Tänk vad roligt man kan ha av att bara sitta på Youtube....
Men jag tröttnar aldrig på kinesiska reklamer :))
söndag, augusti 14
Nytt blir gammalt och byts ut
Min första dator var en gammal rishög från, om jag måste gissa, kanske 90-tal. Min vänliga gammelfarbror hade varit bussig att ge den till oss, om jag minns rätt, ochi slutändan blev den min.
För en åttaåring som aldrig ägt något mer tekniskt än en radio, och en cd-skiva, var det här en stor grej.
Trots att den var gammal och risig, trög, hade knappt något minne och gjorde ibland som den själv ville, så älskade jag den otroligt mycket och var väldigt stolt över den. Men den höll dessvärre inte något värst länge.
Jag bestämde mig nämligen för att installera The Sims 2, som jag var helt tokig i, men när det inte fungerade så bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde radera det. Jag menar, det skulle hu ändå bara ligga där och ta plats, eller hur? Men när jag skulle radera/avinstallera det gick någonting fel... På något jädra vänster, och fråga mig inte hur, så råkade jag av misstag radera själva widows också i processen.
Den datorn såg jag aldrig mer, för den slutade upp på tippen.
Ett tag efter det fick jag vad jag tror var Styvfars gamla laptop, en IBM thinkpad t42 eller t 43.
Jag fick behålla den ganska länge, jag minns inte rikigt hur länge, men jag skulle ändå vilja säga att det var mer än ett år. Men till slut invaderades systemet av Trojanska Hätar, med andra ord, ett virus.
Det visade sig att Mamma aldrig hade installerat ett antivirus (förlåt, men hur dum får man bli?XD) och det var ett under att den hållit/klarat sig så länge som den gjorde med tanke på hur mycket jag är ute på nya okända sidor varje dag.
Efter det blev den bara liggande ett tag, tills vi fick tassarna på en Windows-någonting-skiva, så att vi kunderensa de. Det var bra, eftersom det betydde att jag skulle få tillbaka den.
Under tiden den blivit liggandes, hade jag så gott som fått Mammas gammel-nya laptop. Med 'gammel-nya' menar jag att den var inte gammal, utan nästan yngre än två år, men den kom ifrån gammelfarbror som sålt den billigt till oss efter att han själv slitit ordentligt på den, så den var begagnad.
Min mor hade inte alls tyckt om den, efter någon månads användning och snart var det bara jag som hade tålamod nog att sitta på den, så den var så gott som min.
Och när den väl blev min så fanns det tydligen en osagd hake: jag fick tydligen inte ha två datorer samtidigt, så dom gav bort min svarta till Lillasyster.
Detta var jag rasen över hur länge som hellst, men vad kan man göra när man är barn? Föräldrarnas ord är lag -.-
Vid det här lage har jag nästan släppt det, trots att det är nästan 3-4 år sedan den gick i sönder och 1 eller 2 år sedan den blev helt lagad och min syster fick den.
Men iaf, nu är jag fast med den här.
Men i alla fall, under dom kanske två åren jag haft den här hr den blivit sämre och sämre.
När man startar det låter fläkten, länge och högljudt. Bateriet är heutbränt efter gammelfarbror och den måste ha sladden i 24/7, dras den ut så dör den direkt. Det är glapp i sladden, så ibland vägrar den att ladda = symboler som berättar om sladden är i eller inte studsar in och ut på skärmen oh hindrar mig från att använda datorn så länge dom är uppe, och dom kommer tillbaka så fort dom försvunnit; den hakar upp sig; eller helt enkelt stänger av sig.
Den stänge ner program för mig, låter mig inte lyssna på musik många gånger, startar av sig själv mitt i natten, ibland vägrar den att starta, den blir lätt överhettad etc etc.
Så nu har jag äntligen kommit fram till att det är dags att den går i pension och byts ut. Mot något nytt den här gången.
Jag har bläddrat omkring på internat och kollar i kataloger. Ett ta var jag ganska intresserad av en för 8 000:-, men ångrade mig när Felicias pojkvän, Adam, föreslog att vi kunde köpa delar och så kunde han bygga i hop den. Helt plötsligt blev allting mycket billigare, från 8 000:- till 2 900:-! I så fall har jag råd i slutet av den här månaden!:))
Jag är lite tveksam när det gäller vilka delar vi ska köpa och om han verkligen kommer klara av att bygga ihop den så att den fungerar.... Men vi får väl se, och om den går isönder så vet jag ändå en som kan hjälpa mig: en av Mammas fodervärdar, som arbetar med datorer.
Men jag vill inte börja kräva saker och bli en börda för folk, så jag tänker bara fråga och om han inte kan eller vill eller har tid så är det nej.
Puh, blir nervös när jag tänker på det, men det blir säkert bra!
På tal om bytas ut, just nu håller vi på att bya ytterdörr också. Jagnn inte ta kort när dörren fortfarande stod där, men så här såg det ut under tiden dom grejade här om dagen.
 |
| Kolla det coola glaset brevid och i den gamla dörren! Vi ska nog lämna in det hos en sån där glasgubbe så vi kan få peng för det, det är trots allt garanterat sällsynt med tanke på att det kommer ifrån 50-talet : > |
 |
Sen ska vi också byta golv nere i hallen, jag menar, kolla på det! Den där stora fläcken på bildern ovan är inte smuts och skit, det är mattan som har spruckit...
Jag blev väldigt förtjust i den här mattan,
Ja ja, det blir ett nytt golv i alla fall : )
torsdag, augusti 11
Crisis Core : Final Fantasy VII
Nu har jag spelat färdigt Final Fantasy VII : Crisis Core. Det tog mig drygt 31 timmar, men jag ångrar inte en sekund jag lade ner på spelet.
Det var helt fantastiskt. Jag är nog nöjd med allt, till och med slutet, trots att jag sitter och gråter för fullt pga av det.
Det var en underbar och fantastisk men samtidigt tragiskt och fruktansvärd story. Jag älskar de många budskapen som spelet bär med sig, om dels drömmar, hopp och inte minst en vänskap starkare än döden själv.
Jag älskar hur de fick fram de olika personligheterna, drömmar och mål, känslorna, förhållandena, och mycket mycket mer.
En annan sak jag tycker mycket om var det bra grafiken, den både sorgliga, ibland lite skrämmande men också underhållande musiken. Och med skrämmande menar jag inte att man skiter ner sig när man hör den, bara nästan. Flera gånger var det ett ganska lugnt och tyst soundtrack som spelades, men sedan råkade man spinga in i en enemy eller något monster oh helt plötsligt kommer en våg av stridsmusik för att hetta till stämningen. Jag lovar, det skrämde nästan skiten ur mig, jag vet inte hur många gånger, under spelets gång.
Det hände alltid något, som i början när man mötte Wutai, Zacks mentor Angeal försvinner, Genesis gör uppror, Zack blir en 1st class SOLDIER, uppdragen med Sephiroth och Tseng, upptäckten om dr. Hollanders hämnd, attackerna mot Shinra, mötena med Aerith, striderna med (inte mot) Cloud, striden med Angeal som leder till hans död och Zack får hans Buster Sword, Sephiroth förräderi och striden mot honom, Zack och Cloud blir tillfångatagna av en proffesor som exprimenterar på dom, deras flykt, striden med Hollander, samtalen med Cissney, slutstriden med Genesis, slaget mot Shinra och slutligen Zacks död och Clouds förtivivlan.
Puh, rabblade visst så gott som hela spelet där, men det gör inget för jag tänker fortsätta ändå.
Spelet innehöll på mycket svek och förräderi som ett spel kan innehålla, vilket gjorde att de få band som stannade kvar växte sig starkare.
Det kändes riktigt bra att nästan se med sina egna ögon hur Zack mognade och blev starkare och starkare. Hur han följde sin dröm om att bli en "hero", fann kärleken, nya vänner och fiender och gick vidare även om det gjorde ont. Han var stank, både i kropp och själ.
Det mest tragiska var, självklart, slutet. Zack hade släpat omkring på Cloud som knappt var medveten om tid och rum, efter exprimenten som han inte klarade av lika bra som Zack. Näst sista gången dom ser varandra är dom jagade av Shinras arméer och Zack gömmer Cloud.
Vid det laget blir Cloud vagt medveten om Zack och försöker förgäves stoppa honom när han går i väg för att möta armén på egen hand.
Zack strider tills han faller, och snart kommer Cloud kravlandes på marken, mycket långsamt.
När han tillsist når fram till sin bäste vän har Zack inte mycket tid kvar i livet. Zack säger till honom:
"For the both of us...."
Cloud: "Both... of us?"
Zack: "That's right... You're gonna...."
Cloud: "You're gonna...?"
Zack lyfter sin hand, och placerar den vid Clouds nacke, och trycker hans huvud mot sitt blodiga bröst när han säger :
"Live.... You'll be.... My living legacy."
Cloud ser på honom. Zack tar ett rasslande andetag och lyfter sakta det tunga svärdet han en gång fått av sin mentor och säger:
"My honor, my dreams..." Han ger Cloud svärdet. "They're yours now."
Cloud: "I'm... your living legacy...."
Zack ger honom ett sista leende innan han sluter ögonen för sista gången.
Cloud skriker ut sin smärta mot himlen.
Man får se en flashback på deras stunder och minnen tillsammans.
Han minns orden Zack sagt till honom. "Embrace your dreams. If you want to be a hero, you need to have dreams."
Regnet börjar avta, och Cloud börjar bege sig därifrån, men innan dess säger han:
"Thank you. I won't forget... Goodnight,... Zack."
När Cloud tillslut är utom syhåll ser man Zacks "själ", som hämtas av hans mentor som han haft ett mycket starkt band till innan han dog. Hans sista tankar är:
"That girl..." Han syftar på Aerith. "She said the sky frightened her. That looks so... liberationg." Han ser Angeal komma mot honom från skyn, svävandes med sin vita vinge.
"Those wings... I want them too!"
Han sträcker ut handen, och lyfts uppåt, mot Angeal. Han fattar hans hand och de lyfter mot det blå och försvinner.
"It feels... good." Sen kan man säga att han nästa pratar med Cloud, fastän Cloud självklart inte hör honom.
"If you see Aerith, say hi for me."
Och tillsist: "Hey, would you say .... I became a Hero?"
Sen tar spelet slut. Och om ingen tänker svara på hans sista fråga, då tänker jag det. Ja det blev du! Och mer än så!!
Shit, vad jag grät alltså! Och Clouds hjärtskärande skrik gjorde det bara värre:'(
Sen visades också en liten filmsnutt efter allt tack osv, där Cloud presenterade sig själv. "I'm Cloud. 1st class SOLDIER."
Och efter det kommer det här.
*Morr* Bäst för Square Enix att dom gör en ny version på den då! Om dom inte redan har gjort det.... Har ingen aning, men jag hittar inget om en ny version iaf....
Får fortsätta kolla och jag kan lova att om jag hittar det så ska jag ha det, även om jag så ska behöva köpa eny konsoll för att spelet är på nån av dom jag inte har!
Det var helt fantastiskt. Jag är nog nöjd med allt, till och med slutet, trots att jag sitter och gråter för fullt pga av det.
Det var en underbar och fantastisk men samtidigt tragiskt och fruktansvärd story. Jag älskar de många budskapen som spelet bär med sig, om dels drömmar, hopp och inte minst en vänskap starkare än döden själv.
Jag älskar hur de fick fram de olika personligheterna, drömmar och mål, känslorna, förhållandena, och mycket mycket mer.
En annan sak jag tycker mycket om var det bra grafiken, den både sorgliga, ibland lite skrämmande men också underhållande musiken. Och med skrämmande menar jag inte att man skiter ner sig när man hör den, bara nästan. Flera gånger var det ett ganska lugnt och tyst soundtrack som spelades, men sedan råkade man spinga in i en enemy eller något monster oh helt plötsligt kommer en våg av stridsmusik för att hetta till stämningen. Jag lovar, det skrämde nästan skiten ur mig, jag vet inte hur många gånger, under spelets gång.
Det hände alltid något, som i början när man mötte Wutai, Zacks mentor Angeal försvinner, Genesis gör uppror, Zack blir en 1st class SOLDIER, uppdragen med Sephiroth och Tseng, upptäckten om dr. Hollanders hämnd, attackerna mot Shinra, mötena med Aerith, striderna med (inte mot) Cloud, striden med Angeal som leder till hans död och Zack får hans Buster Sword, Sephiroth förräderi och striden mot honom, Zack och Cloud blir tillfångatagna av en proffesor som exprimenterar på dom, deras flykt, striden med Hollander, samtalen med Cissney, slutstriden med Genesis, slaget mot Shinra och slutligen Zacks död och Clouds förtivivlan.
Puh, rabblade visst så gott som hela spelet där, men det gör inget för jag tänker fortsätta ändå.
Spelet innehöll på mycket svek och förräderi som ett spel kan innehålla, vilket gjorde att de få band som stannade kvar växte sig starkare.
Det kändes riktigt bra att nästan se med sina egna ögon hur Zack mognade och blev starkare och starkare. Hur han följde sin dröm om att bli en "hero", fann kärleken, nya vänner och fiender och gick vidare även om det gjorde ont. Han var stank, både i kropp och själ.
Zack strider tills han faller, och snart kommer Cloud kravlandes på marken, mycket långsamt.
"For the both of us...."
Cloud: "Both... of us?"
Zack: "That's right... You're gonna...."
Cloud: "You're gonna...?"
Zack lyfter sin hand, och placerar den vid Clouds nacke, och trycker hans huvud mot sitt blodiga bröst när han säger :
"Live.... You'll be.... My living legacy."
Cloud ser på honom. Zack tar ett rasslande andetag och lyfter sakta det tunga svärdet han en gång fått av sin mentor och säger:
"My honor, my dreams..." Han ger Cloud svärdet. "They're yours now."
Zack ger honom ett sista leende innan han sluter ögonen för sista gången.
Han minns orden Zack sagt till honom. "Embrace your dreams. If you want to be a hero, you need to have dreams."
Regnet börjar avta, och Cloud börjar bege sig därifrån, men innan dess säger han:
"Thank you. I won't forget... Goodnight,... Zack."
När Cloud tillslut är utom syhåll ser man Zacks "själ", som hämtas av hans mentor som han haft ett mycket starkt band till innan han dog. Hans sista tankar är:
"That girl..." Han syftar på Aerith. "She said the sky frightened her. That looks so... liberationg." Han ser Angeal komma mot honom från skyn, svävandes med sin vita vinge.
"Those wings... I want them too!"
"It feels... good." Sen kan man säga att han nästa pratar med Cloud, fastän Cloud självklart inte hör honom.
"If you see Aerith, say hi for me."
Och tillsist: "Hey, would you say .... I became a Hero?"
Sen tar spelet slut. Och om ingen tänker svara på hans sista fråga, då tänker jag det. Ja det blev du! Och mer än så!!
Shit, vad jag grät alltså! Och Clouds hjärtskärande skrik gjorde det bara värre:'(
Sen visades också en liten filmsnutt efter allt tack osv, där Cloud presenterade sig själv. "I'm Cloud. 1st class SOLDIER."
Och efter det kommer det här.
Får fortsätta kolla och jag kan lova att om jag hittar det så ska jag ha det, även om jag så ska behöva köpa eny konsoll för att spelet är på nån av dom jag inte har!
onsdag, augusti 10
Tortyr och lite WTF
Dagen har varit både bra och dålig.
Den bra delen är att jag äntligen blev av med glasbiten jag trampat in i hälen för några dagar sen.
Och den dåliga delen är att det var tortyr att bli av med den! Jag satt i säkert två timmar med Regina, Mammas kompis som var vänlig nog att tapetsera mitt rum förra sommaren, som just då höll på att gröpa omkring med en nål och pinsett i min häl som jag fick bada i fotbad med jämna mellanrum för att mjuka upp den. Riktigt läskigt var det, och jag satt och bet/tuggade på en smutsig handduk hela tiden.
Btw, min häl har blivit riktigt läskig, helt plötsligt är den inte mjuk och närtan ömtålig längre, utan hård, sträv och stickig/rivig.... Funderar på om jag ska fila dom, men jag är så jävla kittlig under fötterna!
I vilket fall som helst, jag blev tillslut av med den nedrand glasbiten efter att Regina öppnat upp allt och sedan sagt åt mig att fotbada lite mer efter som foten började stelna till. Och sen, när vi skulle börja igen så var den borta. Helt awsome!
Vid det här laget har jag vant mig vid att gå utan att stödja mig av hälen och det kommer nog ta ganska lång tid innan jag blir av med den vanan. Fast det gör fortfarande ganska ont, pga av såret som blev kvar.
Föresten, jag hittade en keyboard/ett elpiano som jag skulle kunna ge bort mitt ps3 för. Nästan.
Det är ett likadant som Kyle Landry brukar använda, och om ni inte redan vet det, jag är ett stort fan av hans musik, både hans covers och egna^^
Senare under dagen (och då menar jag verkligen senare!) ringde Felicia och påminde mig om att hon skulle övernatta hos mig i natt. Så jag gick iväg med våran lilla prinsessa Amiza (hon är en hund btw) för att möta henne i regnet. Vi möttes närmare hennes hus än mitt nu när jag tänker efter, trots att hon gick tidigare än mig, men men.
När vi kom hem begärde hon Coca Cola, chokladpudding, godis och pizza. Det kunde hon bara dröma.
Men istället.fick jag laga mat till henne. Hennes takrik såg inte något vidare ut, mer som en gul gröt än bearnaisesås-dränkt ris. Själv lagade jag mig pasta med örtsås - mums! Men det roliga här är det faktum att det var så gott som mitt i natten...
Sen tillbringade vi typ resten av dagen/kvällen/natten på mitt rum där vi var lite på internet på mindryga dator, spelade lite på min nästan trasiga keyboard och lite av varje.
En lite spännande och faktiskt väldigt komisk upptäckt Felicia gjorde var mitt kuvert från jagtförbundet, eller vad det nu hette. Hon asgarvade medans hon frågade mig mellan skrattanfallen: Du också?!
Senare berättade hon att hennes pappa, som tydligen cokså jagar någon gång ibland, också anmäler henne till skiten! Ganska skrattretande, om du frågar mig. Och om någon skulle jämföra våra reaktioner och tankar kring breven kan jag nästa slå vad om 100 spänn om att dom är 99% av likadana. Med andra ord en kombination mellan varför, hur, och wtf.
Den bra delen är att jag äntligen blev av med glasbiten jag trampat in i hälen för några dagar sen.
Och den dåliga delen är att det var tortyr att bli av med den! Jag satt i säkert två timmar med Regina, Mammas kompis som var vänlig nog att tapetsera mitt rum förra sommaren, som just då höll på att gröpa omkring med en nål och pinsett i min häl som jag fick bada i fotbad med jämna mellanrum för att mjuka upp den. Riktigt läskigt var det, och jag satt och bet/tuggade på en smutsig handduk hela tiden.
Btw, min häl har blivit riktigt läskig, helt plötsligt är den inte mjuk och närtan ömtålig längre, utan hård, sträv och stickig/rivig.... Funderar på om jag ska fila dom, men jag är så jävla kittlig under fötterna!
I vilket fall som helst, jag blev tillslut av med den nedrand glasbiten efter att Regina öppnat upp allt och sedan sagt åt mig att fotbada lite mer efter som foten började stelna till. Och sen, när vi skulle börja igen så var den borta. Helt awsome!
Vid det här laget har jag vant mig vid att gå utan att stödja mig av hälen och det kommer nog ta ganska lång tid innan jag blir av med den vanan. Fast det gör fortfarande ganska ont, pga av såret som blev kvar.
Föresten, jag hittade en keyboard/ett elpiano som jag skulle kunna ge bort mitt ps3 för. Nästan.
Det är ett likadant som Kyle Landry brukar använda, och om ni inte redan vet det, jag är ett stort fan av hans musik, både hans covers och egna^^
Senare under dagen (och då menar jag verkligen senare!) ringde Felicia och påminde mig om att hon skulle övernatta hos mig i natt. Så jag gick iväg med våran lilla prinsessa Amiza (hon är en hund btw) för att möta henne i regnet. Vi möttes närmare hennes hus än mitt nu när jag tänker efter, trots att hon gick tidigare än mig, men men.
När vi kom hem begärde hon Coca Cola, chokladpudding, godis och pizza. Det kunde hon bara dröma.
Men istället.fick jag laga mat till henne. Hennes takrik såg inte något vidare ut, mer som en gul gröt än bearnaisesås-dränkt ris. Själv lagade jag mig pasta med örtsås - mums! Men det roliga här är det faktum att det var så gott som mitt i natten...
Sen tillbringade vi typ resten av dagen/kvällen/natten på mitt rum där vi var lite på internet på mindryga dator, spelade lite på min nästan trasiga keyboard och lite av varje.
En lite spännande och faktiskt väldigt komisk upptäckt Felicia gjorde var mitt kuvert från jagtförbundet, eller vad det nu hette. Hon asgarvade medans hon frågade mig mellan skrattanfallen: Du också?!
Senare berättade hon att hennes pappa, som tydligen cokså jagar någon gång ibland, också anmäler henne till skiten! Ganska skrattretande, om du frågar mig. Och om någon skulle jämföra våra reaktioner och tankar kring breven kan jag nästa slå vad om 100 spänn om att dom är 99% av likadana. Med andra ord en kombination mellan varför, hur, och wtf.
måndag, augusti 8
Bästa helgen EVER!
Okej, jag har inte orkat skriva på ganska länge nu (känns det som), men måste bara berätta om mina senaste två dagar för dom har varit helt fantastiska. Pga att Styvfar är allergiskt mot pälsdjur (förutom hundar) så var vi för drygt 5-6 år sedan tvugna att göra oss av med våra katter när vi skulle flytta in hos Styvfar.
Det var riktigt hårt, för alla i familjen förutom Lillasyster avgudade katterna som om dom vore gudar och gudinnor. Och själva vetskapen om att v i inte skulle kunna skaffa en katt förrän i flyttat hemifrån gjorde inte saken värre.
I dag har visseligen Storasyster en egen katt, men hon bor inte hemma. Resten av familjen fick försöka ersätta våra små ludna vänner med några större och ludnare - hundar. Det började med en - Yava - men nu har vi massor och har startat en kennel.
Och tillbaka till kattproblemet. Vi pratade mycket och länge om att skaffa en sån där "rex"-någonting, som tydligen inte allergiker reagerar på, men det blev aldrig av pga hundarna och prislappen på katten.
Men nu, eller i lördags kväll, berättade Mamma att hennes arbetskamrat var bortrest med familjen och hon passade nu deras två tamråttor och katt. Jag sa genast att jag ville hälsa på den, och gosa lite med den garanterat underbara varelsen. Och då föreslog Mamma att jag kunde passa henne tills familjen var tillbaka - på mitt rum! Åååååh vad smart den kvinnan är ibland! Jag tackade genast ja och vi åkte och hämtade henne.
Jag kunde knappt tro att det var sant, för första gången på flera år skulle jag få (nästan) ha en katt som sov med mig i sängen, som lekte med mina fötter på morgonen för att jag skulle vakna, jagade fiskarna i akvariet, klöste i mattan och sängen, kelade med allt och alla, mjaoade och spann.....
Okej, allt det där gick inte i uppfyllelse men några saker gjorde hon faktiskt. Hon trummade lite på rutan till akvariet med tassarna första gången hon såg det, men annars har hon så gott som låtit det vara. Det har fungerat som en perfekt sittplats för att sitta och spionera på våra oskyldiga och helt intet anande grannar som håller på trädgården dagen lång.
Det var riktigt hårt, för alla i familjen förutom Lillasyster avgudade katterna som om dom vore gudar och gudinnor. Och själva vetskapen om att v i inte skulle kunna skaffa en katt förrän i flyttat hemifrån gjorde inte saken värre.
I dag har visseligen Storasyster en egen katt, men hon bor inte hemma. Resten av familjen fick försöka ersätta våra små ludna vänner med några större och ludnare - hundar. Det började med en - Yava - men nu har vi massor och har startat en kennel.
Och tillbaka till kattproblemet. Vi pratade mycket och länge om att skaffa en sån där "rex"-någonting, som tydligen inte allergiker reagerar på, men det blev aldrig av pga hundarna och prislappen på katten.
Men nu, eller i lördags kväll, berättade Mamma att hennes arbetskamrat var bortrest med familjen och hon passade nu deras två tamråttor och katt. Jag sa genast att jag ville hälsa på den, och gosa lite med den garanterat underbara varelsen. Och då föreslog Mamma att jag kunde passa henne tills familjen var tillbaka - på mitt rum! Åååååh vad smart den kvinnan är ibland! Jag tackade genast ja och vi åkte och hämtade henne.
Jag kunde knappt tro att det var sant, för första gången på flera år skulle jag få (nästan) ha en katt som sov med mig i sängen, som lekte med mina fötter på morgonen för att jag skulle vakna, jagade fiskarna i akvariet, klöste i mattan och sängen, kelade med allt och alla, mjaoade och spann.....
Okej, allt det där gick inte i uppfyllelse men några saker gjorde hon faktiskt. Hon trummade lite på rutan till akvariet med tassarna första gången hon såg det, men annars har hon så gott som låtit det vara. Det har fungerat som en perfekt sittplats för att sitta och spionera på våra oskyldiga och helt intet anande grannar som håller på trädgården dagen lång.
Fönstret har blivit favoritplatsen verkar det som, där spenderar hon ca 40% av dagen.
Det har också hänt att hon känt för att fiska lite (med tassarna genom den lilla öppning som jag matar fiskarna genom) men hon har ännu inte fått någon napp, tack och lov.
Hon har också sovit med mig, men bara i korta stunder, antagligen för att det blivit för varmt.
Flera gången har hon sovit 50/50 på min laptop när hon väntat på att jag skulle gå och lägga mig, och andra gånger har hon bara gnaffat/tjatat/pratat/mjaoat på mig när jag är för tråkig.
Hon syns inte så väl på den övre bilden...
Måste säga att jag ångrar inte att hon fick komma hit, även om jag måste storstäda rummet på katthår som hon lämnat efter sig precis överallt...
lördag, augusti 6
Ninja?
Tillbringade gårdagen tillsammans med Erica och Mattias i mitt hus, det var faktiskt riktigt kul.
Vi lagade mat, stuvade makaroner med en varsin tredjedel av en schnitsel (såna där frysta saker man kan tina upp och stega så är dom ätbara) som vi satt och tvingade i Mattias som inte hade någon vidare aptit.
Vi såg sen på film uppe på mitt rum från min laptop, det var chill.
Pratade senare med mamma om hur inbrottsäkert huset är, men hoppas faktiskt att det kan få stanna så inför nästa gång jag tappat bort/glömt nyckeln/inte kan låsa upp.
Vi lagade mat, stuvade makaroner med en varsin tredjedel av en schnitsel (såna där frysta saker man kan tina upp och stega så är dom ätbara) som vi satt och tvingade i Mattias som inte hade någon vidare aptit.
Vi såg sen på film uppe på mitt rum från min laptop, det var chill.
På Ericas order blev det "The Human Centipede" vi såg, fastän jag redan sett den 7 ggr tidigare...
Sen åkte hon hem vid ca 18, och Mattias och jag gick ut lite på gatorna och slappade, väntade på att hans tåg hem skulle komma vid 19.
När han åkt hem passade jag på att gotta mig lite med en Geisha, och sen blev det raka spåret hem till huset som jag tidigare blivit förvarnad om att det skulle vara tomt. Men självklart visste jag ju vart reservnyckeln låg.
Och självklart skulle min tur vända sig mot mig. Jag kunde inte för nåot i världen låsa upp dörren. Fuck.
Varför gick det inte? Vi har bott i det här huset i snart kanske... 5 år i alla fall, och jag hade inte haft några problem tidigare förutom dom första veckorna, men nu gick det verkligen inte. Varför?
Men jag, smart som jag ibland är, höll huvudet kallt och upptäckte snart att badrumsförstret var öppet. Fint, då var ingången hittad, men jag når inte ens upp till försterbrädan sist jag kollade, så jag skulle bli tvunen att använda mig av någonting.
I slutändan ställde jag trädgårdsbordet strax utanför fönstret, men upptäckte snart att jag inte riktigt kunde komma nå upp (hallå, hur vig tror ni jag är?) så jag tippade något som jag tror skulle föreställa ett cykelställ motväggen och använde den som stege. Jag tog mig snart, mycket smidigt (klumpigt) in genom det lilla förstret och låste upp dörren från insidan. Ho, snacka om ninja!
Då kommer jag ju behöva ett sätt att ta mig in...
fredag, augusti 5
TV-spel och matförgiftning
Så, mina senaste tre dagar har jag tillbringat hos en vän, ute på ladet i hennes hus.
Jag kom dit på kvällen, efter att hennes mamma hämtat oss från mitt hus där vi tillbringat dagen. Större delen av det lilla som var kvar av dagen tillbringade vi framför tv:n, där vi såg på dels "My name is Earl" mm, och väntade på att "Deadly Woman" skulle börja vid kl. 01:00, som min vän - Erica - höll på att tjata öronen av mig om. Så jag, en trogen vän som jag är , väntade tålmodigt tills klockan var drygt ett innan jag faktiskt somnade i soffan, men det jädrans programmet startade ju aldrig! Erica väckte mig snart och vi gick upp och lade oss.
Nästa morgon var vi ensamma i huset när vi vaknade, eftersom hennes föräldrar och bröder åkt iväg till Sunne Vattenpark. Vi hade självklart också fått följt med om vi ville det, men vi hade dagen innan tackat nej och nu skulle vi tillbringa dagen helt ensamma, gött!
Större delen av dagen tillbringade vi faktiskt också framför tv:n, lata som vi är, och spelade tv-spel.
Snart blev det dags för mat, och min hungrande, klagande vän började rota omkring i frysboxen efter något ätbart. Jag fick intrycket av att hon skulle kunna äta precis vad som helst snart, och vad har hon nu fiskat upp? Ett paket fryst torskfilé. Mums.
Trots alla mina klagomål slutade det med att hon, segraren över argumentet, bestämde att vi skulle äta någon slags röra som hon gjort av en mosad, föredetta torskfilé; ägg; ströbröd; grädde och kryddor. Så här såg det ut i stekpannan:
Mysigt, eller hur?
Men i slutändan blev det faktiskt riktigt gott, vem kunde tro det?
Efter maten gick vi ut på promenad med Sam, familjens keliga labrador. På vägen gick vi förbi några sällskapssjuka grisar.
När vi kom hem fortsatte vi spela, och när resten av familjen var hemma avslutade vi spelet med 12 - 12.
Jag kom dit på kvällen, efter att hennes mamma hämtat oss från mitt hus där vi tillbringat dagen. Större delen av det lilla som var kvar av dagen tillbringade vi framför tv:n, där vi såg på dels "My name is Earl" mm, och väntade på att "Deadly Woman" skulle börja vid kl. 01:00, som min vän - Erica - höll på att tjata öronen av mig om. Så jag, en trogen vän som jag är , väntade tålmodigt tills klockan var drygt ett innan jag faktiskt somnade i soffan, men det jädrans programmet startade ju aldrig! Erica väckte mig snart och vi gick upp och lade oss.
Nästa morgon var vi ensamma i huset när vi vaknade, eftersom hennes föräldrar och bröder åkt iväg till Sunne Vattenpark. Vi hade självklart också fått följt med om vi ville det, men vi hade dagen innan tackat nej och nu skulle vi tillbringa dagen helt ensamma, gött!
Större delen av dagen tillbringade vi faktiskt också framför tv:n, lata som vi är, och spelade tv-spel.
Snart blev det dags för mat, och min hungrande, klagande vän började rota omkring i frysboxen efter något ätbart. Jag fick intrycket av att hon skulle kunna äta precis vad som helst snart, och vad har hon nu fiskat upp? Ett paket fryst torskfilé. Mums.
Trots alla mina klagomål slutade det med att hon, segraren över argumentet, bestämde att vi skulle äta någon slags röra som hon gjort av en mosad, föredetta torskfilé; ägg; ströbröd; grädde och kryddor. Så här såg det ut i stekpannan:
Men i slutändan blev det faktiskt riktigt gott, vem kunde tro det?
onsdag, augusti 3
Blogga mot hunger
"Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen."
"Eftersom tjugo miljoner människor på Afrikas horn svälter, har jag startat kampanjen Blogga mot hunger. Kampanjen uppmanar alla som bloggar att skänka minst 5 euro/50 kronor till en valfri hjälporganisation som verkar i det drabbade området"
Gör så här:
1) Skänk minst 5 euro/50 kronor till valfri organisation.
2) Kopiera följande text i ett inlägg på din blogg: "Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen."
3) Meddela, om du vill, på kampanjens Facebook-sida (Blogga mot hunger) att du deltagit och ange bloggens namn.
Jag som startade kampanjen heter Karin Erlandssson och bloggar på http://lopptorget.ratata.fi .
Röda korset Sverige: http://www.redcross.se/
Unicef Sverige: http://www.unicef.se/stod-oss/afrikas-horn
Radiohjälpen: http://svt.se/2.94437/
Man kan även skänka pengar via SMS till 72900 skriv HOPP50 eller HOPP200 för att skänka 50 kr respektive 200 kr. Dessa pengar går också till ovanstående organisationer via TV4. Man kan även läsa mer om det på deras hemsida TV4.se
"Eftersom tjugo miljoner människor på Afrikas horn svälter, har jag startat kampanjen Blogga mot hunger. Kampanjen uppmanar alla som bloggar att skänka minst 5 euro/50 kronor till en valfri hjälporganisation som verkar i det drabbade området"
Gör så här:
1) Skänk minst 5 euro/50 kronor till valfri organisation.
2) Kopiera följande text i ett inlägg på din blogg: "Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen."
3) Meddela, om du vill, på kampanjens Facebook-sida (Blogga mot hunger) att du deltagit och ange bloggens namn.
Jag som startade kampanjen heter Karin Erlandssson och bloggar på http://lopptorget.ratata.fi .
Röda korset Sverige: http://www.redcross.se/
Unicef Sverige: http://www.unicef.se/stod-oss/afrikas-horn
Radiohjälpen: http://svt.se/2.94437/
Man kan även skänka pengar via SMS till 72900 skriv HOPP50 eller HOPP200 för att skänka 50 kr respektive 200 kr. Dessa pengar går också till ovanstående organisationer via TV4. Man kan även läsa mer om det på deras hemsida TV4.se
Kom igen!
När jag kom upp i morse kan man knappast säga att det fanns mycket liv kvar i mig. Mitt rum, som ligger på vår varma övervåning, hade jag stängt kvällen innan så att inga oinbjudna små 6-8-benta inkräktare skulle så mycket som komma i närheten av mig under någon av mina försvarslösa timmar. Man vet trots allt aldrig vad de onda varelserna egentligen tänker.
I min säng har jag oftast många olika valmöjligheter angående täcke- och kuddtyp, men i natt hade jag skickat mina väl utslitna påslakan i tvätten och under tiden jag väntade på att de skulle torka, hade jag bara kvar ett tjockt täcke från Ikea, två duntäcken och en flisfilt. Vad väljer jag? Jo, flisfilten. Dumt gjort, för den är nog nästan varmast, kom jag fram till på morgonen.
I vilket fall som helst, det var varmt. Och när Styvfar kom upp och knackade på dörren för att se om jag var vaken strax efter 12 på dagen, var jag fortfarande utsliten trots att jag sovit betydligt längre än jag behövde.
Det berodde givetvis på att jag vaknat vid flera tillfällen och sen legat och tvinnat mig i sängen pga av den fruktansvärda värmen. Till och med Styvfar medgav att det var ovanligt varmt i rummet. Han sa det att det kändes som om det var "10 grader varmare än i resten av huset". Tröstande.
Nej usch, jag saknar vintern....
Vi gick ner och åt en sen frukost och under tiden vi åt nämnde han att jag fått post. Oj. Post är väldigt ovanligt i mitt liv, i alla fall om den är till mig. Styvfar räckte mig ett lite tjockare än vanligt kuvert och så snart jag fick se avsändaren la jag ifrån mig det, längtade liksom inte längre efter att öppna min oväntade post.
Snart gick det inte att skjuta upp det mer, och jag satte mig för att öppna det. Brevet kom från Jägarförbundet, eller något i den stilen. Jag lägger aldrig riktigt märke till vad de faktiskt heter, men jag tror att det är någonting med "jägare" och "förbund", så...
Tydligen visade det siga att min "riktige far" once again anmält/registrarat mig i något konstigt. Igen.
Jag har aldrig nämnt honom, så jag antar att jag skulle kunna presentera honom snabbt, så att folk får en bättre bild på situationen.
Min Far bor ute på landet. Jag vet inte så noga vad han är utbildad till, men när jag var liten jobbade han som lastbilchaufför, men pga av ryggproblem (diskbrock tror jag det heter) blev han snart sjukskriven i flera år.
Idag, efter flera operationer, är han bättre i ryggen och jobbar som bonde, jägare (är det ett yrke) och i bland lastbilschaufför.
Jakten fann han efter att han blev tillsammans med min Styvmor, en riktigt trevlig kvinna från Ekshärad om jag minns rätt, så ni kan tänka er hennes grova värmländska. Hon flyttade för drygt 6 år sen in med sina tre barn (två döttrar som är ett och 4 år äldre än mig och en son som är ett år yngre är Lillasyster) in.
I början, när intressen fortfarande var färskt och han behövde lära sig att hantera vapen, kunde han ta med sig mig och ibland Lillasyster till en skytteklubb där vuxna och barn fick prova på att skjuta.
Vi tyckte också att det var kul i början, men efter ett tag tröttnade vi. Jag menar, vem finner det roligt att skjuta på en liten fyrkantig papperslapp med cirklar på hela dagarna?
Jag har för mig att för att få skjuta var man tvungen att vara medlem i det där "jägarförbundet", så då började han registrera oss.
Det här var dock flera år sedan, och sedan dess har han fortsatt registrera oss varje år när den förra gick ut, trots att jag under dom åren som gått den första gången hunnit sluta skjuta, bli grovt osams med honom (pga av andra skäl) och flyttat där ifrån, ignorerat honom i kanske 1,5-2 år och nu sakta börjat bygga tillbaka relationen vi en gång hade.
Visst, det är väl ganska gulligt av honom att tro att jag faktiskt vill fortsätta, och det är sant att jag flera gånger under åren som gått följt med mina styvsystrar och provat på igen + klarat av 2,5 märken (brons och silver och börjat på guld), men ändå. Det är inte värt att registrera mig, jag visar ju inte ens tacksamhet!
Han är för envis för att ge upp och inse att jag inte kommer tillbaka oavsett vad han säger och gör.
Nå, tillbaka till nuet, läste här om dagen ur "Spiritbound" eller, som den heter på svenska, "Andens Kraft" från serien "Vampire Academy" Av Richelle Mead. Helt fantastisk bok, inte minst serie, och jag börjar smått fundera på om jag ska börja läsa nästa - "Last Sacrifice", den sista boken som ännu inte kommit ut på svenska - som jag köpte tillsammans med Spiritbound när jag tröttnade på att vänta på de svanska versionerna.
Förr boken slutade riktigt spännande, men ändå... Jag kanske borde vänta lite, även om jag inte ser något verkligt skäl till det. Ja ja, vi får se.
Nej, borde nog gå och lägga mig snart, ska trots allt upp i morgon bitti och passa husets fyrbenta små vänner, som tyvärr inte klarar sig själva utan väcker hela huset när dom skäller på en för att få gå ut/gosa/slut på mat eller vatten utan att man märkt det osv.
Och nu tjatar dom ändå på mig genom att sitta och, tro det eller ej, kuttra och pussa på mina fötter. Stackare, förstår inte att det faktiskt går att gå och lägga sig själva...
I min säng har jag oftast många olika valmöjligheter angående täcke- och kuddtyp, men i natt hade jag skickat mina väl utslitna påslakan i tvätten och under tiden jag väntade på att de skulle torka, hade jag bara kvar ett tjockt täcke från Ikea, två duntäcken och en flisfilt. Vad väljer jag? Jo, flisfilten. Dumt gjort, för den är nog nästan varmast, kom jag fram till på morgonen.
I vilket fall som helst, det var varmt. Och när Styvfar kom upp och knackade på dörren för att se om jag var vaken strax efter 12 på dagen, var jag fortfarande utsliten trots att jag sovit betydligt längre än jag behövde.
Det berodde givetvis på att jag vaknat vid flera tillfällen och sen legat och tvinnat mig i sängen pga av den fruktansvärda värmen. Till och med Styvfar medgav att det var ovanligt varmt i rummet. Han sa det att det kändes som om det var "10 grader varmare än i resten av huset". Tröstande.
Nej usch, jag saknar vintern....
Vi gick ner och åt en sen frukost och under tiden vi åt nämnde han att jag fått post. Oj. Post är väldigt ovanligt i mitt liv, i alla fall om den är till mig. Styvfar räckte mig ett lite tjockare än vanligt kuvert och så snart jag fick se avsändaren la jag ifrån mig det, längtade liksom inte längre efter att öppna min oväntade post.
Snart gick det inte att skjuta upp det mer, och jag satte mig för att öppna det. Brevet kom från Jägarförbundet, eller något i den stilen. Jag lägger aldrig riktigt märke till vad de faktiskt heter, men jag tror att det är någonting med "jägare" och "förbund", så...
Tydligen visade det siga att min "riktige far" once again anmält/registrarat mig i något konstigt. Igen.
Jag har aldrig nämnt honom, så jag antar att jag skulle kunna presentera honom snabbt, så att folk får en bättre bild på situationen.
Min Far bor ute på landet. Jag vet inte så noga vad han är utbildad till, men när jag var liten jobbade han som lastbilchaufför, men pga av ryggproblem (diskbrock tror jag det heter) blev han snart sjukskriven i flera år.
Idag, efter flera operationer, är han bättre i ryggen och jobbar som bonde, jägare (är det ett yrke) och i bland lastbilschaufför.
Jakten fann han efter att han blev tillsammans med min Styvmor, en riktigt trevlig kvinna från Ekshärad om jag minns rätt, så ni kan tänka er hennes grova värmländska. Hon flyttade för drygt 6 år sen in med sina tre barn (två döttrar som är ett och 4 år äldre än mig och en son som är ett år yngre är Lillasyster) in.
I början, när intressen fortfarande var färskt och han behövde lära sig att hantera vapen, kunde han ta med sig mig och ibland Lillasyster till en skytteklubb där vuxna och barn fick prova på att skjuta.
Vi tyckte också att det var kul i början, men efter ett tag tröttnade vi. Jag menar, vem finner det roligt att skjuta på en liten fyrkantig papperslapp med cirklar på hela dagarna?
Jag har för mig att för att få skjuta var man tvungen att vara medlem i det där "jägarförbundet", så då började han registrera oss.
Det här var dock flera år sedan, och sedan dess har han fortsatt registrera oss varje år när den förra gick ut, trots att jag under dom åren som gått den första gången hunnit sluta skjuta, bli grovt osams med honom (pga av andra skäl) och flyttat där ifrån, ignorerat honom i kanske 1,5-2 år och nu sakta börjat bygga tillbaka relationen vi en gång hade.
Visst, det är väl ganska gulligt av honom att tro att jag faktiskt vill fortsätta, och det är sant att jag flera gånger under åren som gått följt med mina styvsystrar och provat på igen + klarat av 2,5 märken (brons och silver och börjat på guld), men ändå. Det är inte värt att registrera mig, jag visar ju inte ens tacksamhet!
Han är för envis för att ge upp och inse att jag inte kommer tillbaka oavsett vad han säger och gör.
Nå, tillbaka till nuet, läste här om dagen ur "Spiritbound" eller, som den heter på svenska, "Andens Kraft" från serien "Vampire Academy" Av Richelle Mead. Helt fantastisk bok, inte minst serie, och jag börjar smått fundera på om jag ska börja läsa nästa - "Last Sacrifice", den sista boken som ännu inte kommit ut på svenska - som jag köpte tillsammans med Spiritbound när jag tröttnade på att vänta på de svanska versionerna.
Förr boken slutade riktigt spännande, men ändå... Jag kanske borde vänta lite, även om jag inte ser något verkligt skäl till det. Ja ja, vi får se.
Nej, borde nog gå och lägga mig snart, ska trots allt upp i morgon bitti och passa husets fyrbenta små vänner, som tyvärr inte klarar sig själva utan väcker hela huset när dom skäller på en för att få gå ut/gosa/slut på mat eller vatten utan att man märkt det osv.
Och nu tjatar dom ändå på mig genom att sitta och, tro det eller ej, kuttra och pussa på mina fötter. Stackare, förstår inte att det faktiskt går att gå och lägga sig själva...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)