Jag borde INTE ha husdjur!

Jag borde verkligen inte ha husdjur. Det slutar alltid mycket tidigare än det borde och oftast ganska tragiskt.
Mitt första husdjur som jag klassade som mitt, var en katt. Jag var ungefär två år gammal och var väldigt förtjust i familjens yngsta kissemiss, Oliver. Givetvis var han inte min, men jag tyckte det och släpade nog omkring på den stackars ungkatten ganska mycket (när jag väl fick tassarna på honom, annars brukade han vanligtvis inte låta mig komma i närheten).
Men hans liv (tillsammans med alla tama chinchillor, andra katter och oinbjudna råttor) tog slut på ett av de grymmaste sätten: han brann inne. Stackarn blev inte gammal, men jag hoppas han gick en smärtfri (förgäves) död.
Vid fem års ålder (tror jag) fick jag mitt första egna husdjur, som verkligen var mitt. Vid det laget bodde vi i en liten lägenhet ute på landet, inte långt ifrån det förra huset som brann ner.
Jag och min äldre syster fick  två små gerbiler/ökenråttor, en var. Min fick namnet Ellie och Storasyster döpte sin till Sebastian.
Men snart hittade jag och min syster vad vi trodde var geleråttor i gerbilernas trånga bo. Mamma blev rasande, för tydligen hade idioten i djuraffären sagt att eftersom de var syskon kunde dom inte föröka sig med varandra. *ahem* wtf..? *ahem*
I alla fall så kunde vi inte behålla båda två, en måste bort. Jag visste hur fäst Storasyster var vid Sebastian, så jag tvingade mig själv att ge upp när det gällde Ellie.
Snart var hon borta, men mina föräldrar lovade att jag fick välja en av de många ungarna, så länge det var en hane. Jag valde en vit liten rackare och döpte honom efter min favoritkatt - Oliver. Ganska ironiskt, eller hur? Jag var ett korkat barn.
Jag blev snart lika fäst vid lilla Oliver och lekte och gosade mycket med honom.
När jag var åtta (tror jag), och vi hade flyttat till ett större hus i en liten by nära skolan, kom Mamma åter igen hem med en bur - precis som förra gången. Men den här gången var det inga gerbiler, utan tamråttor.
Snart hade min syster och jag en varsin, fast Oliver och Sebastian levde fortfarande och var fortfarande lika älskade - bara lite mindre ompysslade.
Våra nya husdjur var bröder, och nästan likadana. Min systers blev döpt till Morfy (kan fortfarande inte stavningen helt korrekt, men jag tror det här ska vara rätt?) och min hette Jerry. Charmigt eller hur?
Våra katter, speciellt Sötnos som kunde vara riktigt elak ibland, jävlades ofta med gerbilerna. Men vi tänkte inte för mycket på det, de små gnagarna verkade vara smarta nog att håll sig borta från kattenas livsfarliga klor.
Men en dag var olyckan där. Oliver hade blivit tagen by suprise av stygga Sötnos, vars klo klöst honom över bröstet och frambenet. Såret på bröstet visade sig inte alls vara djupt och det var inget att oroa sig för, men han kunde aldrig med använda ena frambenet.
Snart flyttade vi för 3:e gången, och alla djur fick följa med förutom katterna (vi flyttade in hos Kenneth, och gammelmormor fick ta katterna).
Efter mindre än ett halvår, om jag minns rätt, drabbades Jerry av epilepsi och vi blev tvugna att avliva honom.
Inte långt efter det dog även Oliver, pga av ålder och att förlamningen drabbade 2 till ben..
Oliver levde länge, men inte lika länge som Sebastian. Sebastian dog inte förrän något år senare, 2005 om jag minns rätt. Och Morfy levde nog till 2008, skulle jag tro.
2006 tog jag över Morfy som Storasyster inte kunde fortsätta ta hand om, även om hon ville, av privata skäl.
Strax innan Morfy dog hade vi skaffat två till tamråttor, en till mig och en till Lillasyster. Jag döpte min till Mia och Lillasysters fick namnet Sandra.
Innan Morfy dog fick vi avliva Mia pga en stor böld bakom ena örat som sakta sög livet ur henne. Suck, det var 6:e djuret!
Efter Morfys död hjälpte jag Lillasyster att ta hand om Sandra, och när hon tillslut dog bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle ha ett husdjur. Jag tar ju livet av dom med min otur!
Men så var det ju förra året, Lillasyster var hemma hos vår biologiska far för en vecka, och Mamma kom hem med en bur - igen.
Jag kikade lite nyfiket och fick se en rädd liten hamster sittandes i ett hörn. Gud, så söt hon var! Och hon var mon uppgift att ta hand om tills Lillasyster kom hem - det var en present till henne.
Mamma frågade mig redan då om jag tyckte att det var okej att hon fick en men inte jag, och undrade om hon borde åka och köpa en till mig också. Jag tackade nej, jag hade tagit livet alldeles för många oskyldiga själar.
Men så var det ju så att jag var ensam med den lilla ludna bollen i en hel vecka och framåt slutet av vår tid tillsammans märkte Mamma hur fästa vi blivit vid varandra, så hon köpte en ny till Lillasyster eftersom hon inte visste något.
Jag döpte det lilla livet till Kairi och tog mig tid att till och med dressera henne.
Men så var oturen där och hälsade på. En av hundarna - Yava, som älskar gnagare  - tog sig upp på övervåningen och slet det lilla djuret i bitar. Sedan lämnade hon slamsorna i en prydlig (inte!) hög på mattan, nöjd med sitt konstverk.
Det var inte trevligt.

Som en liten "tröstpresent" köpte min mor en ny hamster till mig. Vid det laget började jag åter inse att det är ett stort misstag att kalla ett djur mitt.
Men jag tog emot den lilla skönheten. Hon var nästan lika underbar som Kairi. Vara en liten detalj var fel. Djuret avskydde mig! Hon morrade och högg efter mig, så jag lämnade tillbaka henne till djuraffären i hopp om att hon skulle hitta ett bättre hem. Fast hon blev ormmat i slutändan...
Än en gång försöker jag, så jag köpte en ny hamster - en som jag valde själv den här gången, Edward.
Och strax därefter hade Lillasyster tröttnat på lilla Sagha, som hon döpt sin hamster till, så jag fick henne.

De små gnagarna hade jag i ett drygt halvår, innan jag en dag hittar Edward, död, i buren. Men ingen Sagha.
Vart fan är hon!?
Vi letade på hela övervåningen hittade henne aldrig. Efter några veckor gav vi upp.
Trots allt, det hade inte börjat lukta någonstans, och jag hade inte sett henne där jag brukar när hon rymmer (det gjorde hon ofta). Vi antog att Yava hade handlat snabbare, tystare och renare den här gången.

Nu, 3 månader senare, städade jag mitt rum och kom ihåg att jag verkligen måste tömma buren på spån etc, och vad hittar vi inte där? Jo, skelettet av en hamster!?
OMFG!?!?
Fy fan alltså. Vilken chock. Jag letade ju igenom hela buren flera gånger! Jag vände upp och ner på alla bon, lyfte på "övervåningen" och grävde omkring i spånet, men hon var aldrig där! Mamma hjälpte till och med, och inte ens hon såg henne!:OO
Men nu får hon iaf "vila i frid", i en sopsäck tillsammans  med resten av burens innehåll, på soptippen.
RIP alla husdjur... :'(