När jag kom upp i morse kan man knappast säga att det fanns mycket liv kvar i mig. Mitt rum, som ligger på vår varma övervåning, hade jag stängt kvällen innan så att inga oinbjudna små 6-8-benta inkräktare skulle så mycket som komma i närheten av mig under någon av mina försvarslösa timmar. Man vet trots allt aldrig vad de onda varelserna egentligen tänker.
I min säng har jag oftast många olika valmöjligheter angående täcke- och kuddtyp, men i natt hade jag skickat mina väl utslitna påslakan i tvätten och under tiden jag väntade på att de skulle torka, hade jag bara kvar ett tjockt täcke från Ikea, två duntäcken och en flisfilt. Vad väljer jag? Jo, flisfilten. Dumt gjort, för den är nog nästan varmast, kom jag fram till på morgonen.
I vilket fall som helst, det var varmt. Och när Styvfar kom upp och knackade på dörren för att se om jag var vaken strax efter 12 på dagen, var jag fortfarande utsliten trots att jag sovit betydligt längre än jag behövde.
Det berodde givetvis på att jag vaknat vid flera tillfällen och sen legat och tvinnat mig i sängen pga av den fruktansvärda värmen. Till och med Styvfar medgav att det var ovanligt varmt i rummet. Han sa det att det kändes som om det var "10 grader varmare än i resten av huset". Tröstande.
Nej usch, jag saknar vintern....
Vi gick ner och åt en sen frukost och under tiden vi åt nämnde han att jag fått post. Oj. Post är väldigt ovanligt i mitt liv, i alla fall om den är till mig. Styvfar räckte mig ett lite tjockare än vanligt kuvert och så snart jag fick se avsändaren la jag ifrån mig det, längtade liksom inte längre efter att öppna min oväntade post.
Snart gick det inte att skjuta upp det mer, och jag satte mig för att öppna det. Brevet kom från Jägarförbundet, eller något i den stilen. Jag lägger aldrig riktigt märke till vad de faktiskt heter, men jag tror att det är någonting med "jägare" och "förbund", så...
Tydligen visade det siga att min "riktige far" once again anmält/registrarat mig i något konstigt. Igen.
Jag har aldrig nämnt honom, så jag antar att jag skulle kunna presentera honom snabbt, så att folk får en bättre bild på situationen.
Min Far bor ute på landet. Jag vet inte så noga vad han är utbildad till, men när jag var liten jobbade han som lastbilchaufför, men pga av ryggproblem (diskbrock tror jag det heter) blev han snart sjukskriven i flera år.
Idag, efter flera operationer, är han bättre i ryggen och jobbar som bonde, jägare (är det ett yrke) och i bland lastbilschaufför.
Jakten fann han efter att han blev tillsammans med min Styvmor, en riktigt trevlig kvinna från Ekshärad om jag minns rätt, så ni kan tänka er hennes grova värmländska. Hon flyttade för drygt 6 år sen in med sina tre barn (två döttrar som är ett och 4 år äldre än mig och en son som är ett år yngre är Lillasyster) in.
I början, när intressen fortfarande var färskt och han behövde lära sig att hantera vapen, kunde han ta med sig mig och ibland Lillasyster till en skytteklubb där vuxna och barn fick prova på att skjuta.
Vi tyckte också att det var kul i början, men efter ett tag tröttnade vi. Jag menar, vem finner det roligt att skjuta på en liten fyrkantig papperslapp med cirklar på hela dagarna?
Jag har för mig att för att få skjuta var man tvungen att vara medlem i det där "jägarförbundet", så då började han registrera oss.
Det här var dock flera år sedan, och sedan dess har han fortsatt registrera oss varje år när den förra gick ut, trots att jag under dom åren som gått den första gången hunnit sluta skjuta, bli grovt osams med honom (pga av andra skäl) och flyttat där ifrån, ignorerat honom i kanske 1,5-2 år och nu sakta börjat bygga tillbaka relationen vi en gång hade.
Visst, det är väl ganska gulligt av honom att tro att jag faktiskt vill fortsätta, och det är sant att jag flera gånger under åren som gått följt med mina styvsystrar och provat på igen + klarat av 2,5 märken (brons och silver och börjat på guld), men ändå. Det är inte värt att registrera mig, jag visar ju inte ens tacksamhet!
Han är för envis för att ge upp och inse att jag inte kommer tillbaka oavsett vad han säger och gör.
Nå, tillbaka till nuet, läste här om dagen ur "Spiritbound" eller, som den heter på svenska, "Andens Kraft" från serien "Vampire Academy" Av Richelle Mead. Helt fantastisk bok, inte minst serie, och jag börjar smått fundera på om jag ska börja läsa nästa - "Last Sacrifice", den sista boken som ännu inte kommit ut på svenska - som jag köpte tillsammans med Spiritbound när jag tröttnade på att vänta på de svanska versionerna.
Förr boken slutade riktigt spännande, men ändå... Jag kanske borde vänta lite, även om jag inte ser något verkligt skäl till det. Ja ja, vi får se.
Nej, borde nog gå och lägga mig snart, ska trots allt upp i morgon bitti och passa husets fyrbenta små vänner, som tyvärr inte klarar sig själva utan väcker hela huset när dom skäller på en för att få gå ut/gosa/slut på mat eller vatten utan att man märkt det osv.
Och nu tjatar dom ändå på mig genom att sitta och, tro det eller ej, kuttra och pussa på mina fötter. Stackare, förstår inte att det faktiskt går att gå och lägga sig själva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar